han ,,ej anser det nödvändigt. Då domaren upplyser honom om, att han lätt kan erhålla en afskrift af detta telegram och frågar om han ej är villig anskaffa en sådan, svarar G. till en början ..nej, men förklarar efter en stunds betänkande, att han är beredvillig dertill. Grubb, som säger att hans minne blifvit mycket försvagadt under de dagar han suttit häktad, påstår likväl bestämdt, att Eriksson aldrig erhållit några pengar af honom sjelf, utan alltid uppburit liqvid af hufvudbokhållaren. Kan ej erinra sig att E. spisat middag hos honom under påskhelgen. G., som låg i underhandling med konsul Friedländer, såsom hans kommissionär, om ångsågens försäljning, hade vid midsommartiden rådgjort med Eriksson, huruvida han tilltrodde sig att kunna söndertaga och åter ihopsätta sågen, ifall den blefve såld. Orsaken hvarför det dröjdes med sågningen till den 2S Juli var den, att G. väntade att den spekulant på sågen, som konsul Friedländer lofvat anskaffa skulle ankomma, samt att sågen då sattes i gång för att såga slut på de stockar som funnos. Grubb hade ej visat brandförsäkringshandlingarne för E., utan hade denne möjligen fått läsa dem, då de vid något tillfälle händelsevis lågo framme. Eriksson, konfronterad mot G. härom, vidhåller sin förra utsago, att den verkliga orsaken till den sista sågningen var att sågen skulle antändas. G. åter nekar bestämdt härtill äfvensom att någonsin hafva yttrat någon önskan härom till E. Hvad flickan Sofie Lund beträffar, hade G. af sedlighetskänsla ej kunnat lida, att hon bodde tillsammans med E. och hade derför uppmanat E. att aflägsna henne, samt öfverenskommit med honom att hon skulle skickas till Stockholm, och dervid erbjudit sig att skrifva till Källin om flickans mottagande till dess han kunde anskaffa tjenst åt henne. G. skref derefter bref till K. och lemnade detsamma till Eriksson, dock utan att bifoga några respengar åt flickan. G. hade sedan aldrig sett flickan efter hennes resa till Stockholm, dit E. skulle resa efter, då sågningen var slut. På domarens fråga, hvarför ej G. ifall han fann det sårande för sin sedlighetskänsla, att flickan bodde tillsammans med E., hade talat härom med flickans fader Lund, gaf G. ett undvikande svar. Eriksson hade sjelf önskat att flickan skulle resa till Stockholm för att der lära sig laga mat m. m. Eriksson nekar härtill, äfvensom flickans fader, som nu var närvarande, och som säger att hvarken Eriksson eller G. någonsin talat med honom härom. Grubb nekar fortfarande till att hafva gifvit E. några respengar åt flickan, men E. påstår att G. gifvit honom 100 rdr dagen före hennes afresa. På domarens fråga om orsaken till flickans så snara återkomst, svarar G., att han alls icke vetat af att hon var återkommen. G. söker göra troligt att E., om ej af hämnd öfver det förnekade lånet, hade antändt sågen derför att han gick för så liten dagspenning. Såsom ett bevis för att G. oj velat sågens brand anför han, att det i så fall legat i hans intresse, att denna brand inträffat långt förut, då det fanns brandförsäkradt virke för betydligt högre värde. Grubb nekar äfven till att hafva gifvit E. de pengar, 500 rdr, denne erhöll kort före första tinget, men medger att han hört att E. varit i Köpenhamn. Han bade träffat E. i Strömparterren i Stockholm och då bedt honom komma hem, samt gifvit honom, enligt hans räkning, betalt för hans resa. Eriksson påstår att räkningen blifvit upprättad af G. och Löfgren i samråd. Grubb medger att han träffat E. i Stockholm i fjol sommar och då lånat honom 10 rdr. Orsaken till torrt bränsles införande i sågen förklarar G. sålunda, att det vanligen brukades elda under ångpannan med dylikt virke, och bestrider att det anbefalldes af honom att införa sådant till sågens antändande. Grubbs resa till Stockholm på Fredagen före E:s häktande var förut bestämd, och hade Strömbom vid Liljeholmen underrättat G. om hvad som händt E. G., som varit bekant med Strömbom högst palftannat år, hade aldrig förr än nu haft några affärer med honom och dessa utgjordes nu endast af egendomshandel. G. säger sig ej känna grefve Taube, ehuru han visserligen sett honom en gång på en ångbåtsresa. IIar aldrig sett hans aktier, ej heller hört talas om några sådana, och då do maren nu förevisar tre af dem låtsar G. sig ej förstå att läsa dem, utan frågar helt oskyldigt efter deras penningvärde. Notarien Synnerberg, som under ransakningen var närvarande bland åhörarne i den till trängsel uppfyllda rådstufvusalen, framträder, då det blef fråga om Erikssons sammanträffande med honom vid Liljeholmen och förklarar, att han sökt E. med anledning af en på sig af konditor IIagström ötverlåten fordran, hvilken han af E. velat utkräfva, emedan han fått höra att E., som hotades med häktning, ernat rymma till Amerika. Förevisar en räkning af II., deruti E. är skyldig omkring S0 rdr. KE. påstär. att S. talar osanning och att hans skuld ej utgör mer än 15 rdr, samt åberopar såsom vittnen dertill en exckutionsbetjent Uhr och , master Bish vid Liljeholmen. Synnerberg anhåller att få bli Grubbs rättegångsbiträde, men rätten crar det efter hållen öfverläggning ehuru Grubb ifrigt påkallar Synnerbergs biträde. Härefter förekallades och hördes 20 vittnen, hvilkas berättelser med få undantag öfverensstämde deruti att G. sökte på flera sätt försvåra släckningsarbetet. Strömbom, Källin och Hällström skola inkallas till andra rättosångsdagen af instundande lagtima vinterting med Vestor-Hekarne härad den 3 Mars, då ransakning i målet kommer att fortsättas. Grubbs begäran att mot borgen bli försatt på fri fot blef af rätten afslagen och återfördes såväl han som Eriksson i cellfängelset. (Från Stockholm.) Nationalregeringens ansvarige utgifvare, f. d. sappören Edvall, blef i förrgär af rådhusrättens 5:te afdelning dömd att böta 25 rdr för första re