Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

vinna sitt djupt rotade misstroende, liklitet kände Theodor sig tillfredsställd a skogvaktarens försäkran. Rösten hade haf ett uttryck, som var långt ifrån att lugns honom. Återstoden af vägen till slottet tillryggalade de under tystnad, och med en kort helsning skiljdes de från hvarandra i förstugan. Först då det började dagas sjönk Theodor, som så länge kämpat med den förfärligaste själsspänning, i en orolig slummer. Den raske skogvaktaren var vid denna tid redan fullsöfd och begagnade det första dagsljuset, för att noga undersöka slottets omgifningar, isynnerhet den till ekonomiebyggnaderna gränsande köksträdgården, och den omgifvande muren. Ungefär vid samma timma uppnådde Sauer och Magnus förstaden. De hade gått helt långsamt. Sauer föregaf att han hade skadat sin fot, då han hoppade öfver muren, hvilket Magnus äfven trodde; ty att de guldrullar, som Cornelia åter smugit till urmakaren samt tjufinstrumenterna nedtyngde hans fickor och hindrade honom att gå fortare, det kunde-han ej ana. Äfven dessa båda plågades af oro och bekymmer. Cornelia hade utstått den ilskna hundens första anfall och blifvit biten i höften; hon sade visserligen att såret var obetydligt, men en möjlighet fanns, att detta sår kunde försämras genom bristande vård, och sålunda föranleda en upptäckt af det nattliga dådet.