Högländaren. Roman at Balduin MRöllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. — Stanna, stanna, min käre Herzbusch, återtog Theodor oroligt och fasthöll skogvaktaren vid armen, — man bör inte vara alltför tjensteifrig, gamle vän. Personer af mitt stånd ha stundom sina små äfventyr, — ni bör förstå mig, — hvilka man inte gerna vill prisge åt offentligheten ; — jag föreslår således, att vi inte vidare bry oss om orsaken till detta buller samt uppsöka våra bäddar. — Ah, sade Herzbusch förvånad och likasom till tecken af hemligt förstånd, — men han var ingalunda befriad från den obestämda misstanka, som hade blifvit väckt hos honom, — under sådana omständigheter har jag ingenting att söka derborta; det skulle göra mig ondt, om bunden inte låtit det stanna vid den skräck han injagade. — Åh, det är väl inte så farligt, svarade Theodor och återvände till slottet, — men visa mig den tjensten att inte tala vidare om den här saken; ni känner majoren. — Herr von Lehmburg kan vara öfvertygad, att jag inte blandar mig i fremmande angelägenheter, återtog Herzbusch. Men lika litet som han förmådde öfver) Se H.-T. N:o 45.