Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 3

DÅUIHLIC y tU-: Ö QUHHIUNALA, MTV FH7PSTIHA AUT superiets förminskning — stode dessutom svårligen att vinna på denna väg, emedan staten icke kunde tänkas omedelbart utöfva bränvinsutskänkning utan mäste förpakta rättigheterna, och då komme det ju att ligga i förpaktarnes intresse att så mycket som möjligt stegra förbrukningen. En talare fäste äfven uppmärksamheten på den rörelse i filantropisk rikining, som gifvit sig tillkänna i flera stadssamhällen, i det bolag bildats med uppgift att, utan egen vinst, så ordna bränvinsutskänkningen, att superiet motarbetas. Kärnan af diskussionen utgjordes dock af den enhälliga protest, som inlades mot bränvinstillverkningen under en sådan tid som denna. Då folket för att lifnära sig, måste tillgripa sådana näringsmedel, som bark och mossa, vore det vederstyggligt att se ofantliga qvantiteter säd och potatis kastas i bränvinspannorna. Under acklamation fattades också den resolution, att bränvinslagstiftningen måtte förändras derhän, att landstingen erhålla rätt att, vid inträffande missväxt, inskränka b:...vinstillverkningstiden. 6. År den nuvarande fria tullagstiftningen nyttig eller skadlig för industrien eller jordbruket? Härom yttrade sig egentligen endast en talare, f. d. riksdagsmannen Johannes Andersson, som förklarade sig icke kunna gilla de s. k. finanstullarna på allmänna förbruksoch nödvändighetsartiklar, t. ex. bomull, råsocker m. m., de der väl egnade sig till förädling inom landet. På sådana artiklar ville han hafva en ytterst låg tull, hvaremot höga skyddstullar borde åläggas öfverflödsvaror. Under lifligt instämmande gillades ock grundsatsen om . exporttullars och exportförbuds skadlighet. Utan svårighet blef församlingen ense om, att den fria tullagstiftningen har verkat tryckande för jordbruket och industrien; isynnerhet böra höga tullar åläggas utländska lyxartiklar och kram. 7. Ar statens pensionsväsende rätt ordnadt. som i vissa fall medgifver hela lönen i pension? En talare ville att pensionsväsendet helt och hållet skulle afskaffas. Den som varit bonde i 20 år får ingen pension; har han ingenting sparat, så har han ingenting, och dermed är den saken slut; så borde det ock vara med tjenstemännen, hvilka godt kunde göra besparingar på sina löner. Betänkligheter yppades emellertid under fortgången af diskussionen mot ett så radikalt sätt att gå tillväga. Det upplystes, att pensionskassorna bildats och vidmakihållas medelst tillskott af löntagarne sjelfva. Den ena upplysningen födde den andra och följden blef att svaret fick denna lydelse : Mötet anser, att riksdagen bör iakttaga den största möjliga sparsamhet med beviljande af pensioner ur statens kassa. 8. Borde icke all svensk jord lika beskattas, och huru skall detta kunna ske, utan att nuvarande egare till den i de flesta fall skattefria jorden förnärmas? En längre skrift inlemnades och upplästes. IIufvudsumman af innehålle: var, att enär kronoskattehemmanen i 600 är erlagt dryga skatter, borde säterierna och frälsehemmanen, som under tiden åtnjutit skattefrihet, jemte staten gemensamt erlägga en passande afgift till kronoskattehemmanens friköpande, och derefter borde all jord lika beskattas. Pluraliteteten nöjde sig emellertid med uttalandet af den önskan, att kronoskattehemmanen måtte, mot erläggande af ett kapital, motsvarande den ränta I hemmanen för närvarande gifva, få till frälse lösas. 9. Aro ändringar i vår 1attigvårdsförordning af beholvet påkallade, och hvilka åtgärder böra vidtagas för att lindra denna tryckande börda? Allmänt uttrycktes den klagan, att utgifterna för fattigvården under senare åren stigit till en sådan höjd, att de hotade växa kommunerna alldeles öfver hufvudet. Skaran af tiggare från främmande kommuner stryka omkring på landsbygden, och hvarje kommun eger dessutom inom sig till erflöd arbetsföra fattighjon, som då de tillspörjas hvarföre de icke sjeliva göra något för sin utkomst, hånande gijva till svar: , Hvem gifver oss arbete? Något borde göras, derom var man ense, men svårigheten låg uti att bestämma sig för något af de särskilda slag af arbetsinrättningar som förordats. Fattiggårdar inom hvarje kommun ansågos fordra en för dryg förvaltning, länsvis vore de för stora och skulle få karakteren af fängelser. Återstod då endast att besluta sig för inrättandet af arbetshus distriktvis. Den förra delen af frågan, om ändringar i fattigvårdsförordningen ansågs för kinkig att på rak arm lösa och lemnades derföre obesvarad. 10. Bör rösträtten i kommunala och kyrkliga angelägenheter förändras, och i så fa på hvad sätt? Denna fråga syntes lifligt sysselsätta sinnena. En bonde, med hvilken många instämde, höll före, att då det är menniskan som råder öfver penningen och icke tvertom, så borde omvröstningen ske pr capita af alla dem som erlägga bevillning efter andra artikeln. Men ordföranden invände, att så länge beskattningen är direkt, vore det icke att tänka på annat än en graderad röstskala i angelägenheter som röra kommunen. I kyrkliga angelägenheter deremot voro alla ense om att den lika rösträtten borde tillämpas; särskildt uttrycktes förtrytelse öfver den åt pastorerna inrymda rättigheten att innehafva en tredjedel af törsamlingarnes hela röstantal vid klogkare-, organistoch skollärare-val. Resolutionen blef: Den kommunala rösträtten bör så förän— — —8: — 5 DO — o d f dras, att mera afseende fästes vid person di än vid egendom, och anser mötet att aktiebolagens rösträtt är obillig. I kyrkliga öl genheter borde hvarje myndig och och kommun, ega lika rösträtt. 11. I hvad förhållande stå staten, kommunen och skolstyrelsen till folkskolan? vältrejdad man, som erlägger skatt till stat d I fråga om denna punkt ville icke någon diskusVe sion komma i gång. Man fann frågan dunkel Si! och sväfvande och ville nöja sig med att uttala lär en förkastelsedom öfver pastorernas sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolstyrelserna. På uppmaning af ordföranden uttalades dock äfven en J judelig belåtenhet med de goda frukter folkskopå lorna redan burit. Ett enstaka försök gjordes pc att åstadkomma ett misstroendevotum mot folkskoleinspektionen, men det förklingade dessbättre ta i rymden. HA 12. Borde icke vägunderhållet fördelas efter ke Jyrktal på alla landets innevånare och jorden der-m från betrias? Denna fr besvarades med ett enhälligt och skallande ja och ansågs icke tarfva någon vidare Oc utredning. ke 13. Bör staten uppträda såsom förmyndare för den enskilde i fråga om det sätt hvarpå han hushs hållar med sin skog? Härom äro tankarne så föga delade, att ingen så ens tyckes föreställa sig möjligheten af annat svar ke in ett nekande. tr Nu skulle egentligen mötet hafva nått gränsen för sina öfverläggningar för dagen; ty här var det slut med landsvägem, d. v. s. med de tryckta frågorna. Men ett litet ,, Nachspiel skulle komst ma, tack vare den oförtrutne Johan Larsson, som hy hemställde, huruvida ej mötet ville uttala såsom Et sin åsigt, att valbarhetscensus till riksdagens A a Fr ura A a handa 2 lera