Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

————————— tillfället var alltför gynnande att taga åtskilliga andra guldrullar. Men vid de sista orden tillsköt han varsamt dörren, den i beredskap hållna nyckeln infördes i låset, och två gånger efter hvarandra klingade rigeln under hans öfvade handgrepp. — Gud ske lof, hviskade han med en djup suck, — faran är förbi, nu må hvem som helst komma, ett skäl finna vi nog, och nu kunna nådig herrarne tända ljuset. I nästa minut flammade ljuset åter upp och belyste matt fem ansigten, hvilka ännu voro helt bleka efter den utståndna förskräckelsen. Sauer och Cornelia, hvilka hade drifvit ett så djerft spel med de båda kusinerna, tycktes vara de ängsligaste och yttrade sin ifriga önskan, att så snart som möjligt komma ut ur denna fälla, medan Reiber med hopknäppta händer, och ögonen riktade mot taket, bad högt: — Gode Gud, du vet att endast den heligaste trohet och tillgifvenhet föranledde mig att våga min heder för den ädla familjens bästa, sade han så högt, att han skulle kunna höras ifall någon lyssnade utanför dörren, men han afbröts genom en förbannelse från Sauer. — Karl, om ni lägger någon vigt på er och vår heder, så smyg er ut och ta reda på från hvilket håll faran hotar oss! Jag fan väl inte tro att du har hört misste, fortfor han derefter till Cornelia, som emellertid hade smugit sig fram till det närmaste fönstret och der lyssnade med hycklad ångest. Jag måtte likväl ha misstagit mig, svarade Cornelia likasom lättad, — ty jag hörde nu igen samma ljud; — det måtte