Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 3

händelsen med privatbankerna, som, ursprungligen utlånande sina medel på långa betalningsterminer, numera öfvergått till ett motsatt system. Vid den i sammanhang härmed behandlade 2:dra frågan: Huru skola på bästa sätt dessa orsaker kunna undanrödjas? fattades af mötet följande resolutioner: Spatternas fördelande efter mera rättvis grund; Kreditoch banklagstiftningens ordnande med afseende på inteckningsoch borgensväsendet, samt sedelutgifningsrätten; Exrekutionsväsendets ordnande till mera säkerhet och lättnad att utfå fordringar; samt införandet af inteckningsgaranti-bolag; hvaremot den föreslagne åtgärden af panträtt i lösegendom icke af mötet godkändes. 3:dje frågan: Böra icke alla grundskatter upphöra och på hvad sätt kan detta lämpligast ske? besvarades sålunda, att mötet ansåg: alla grundräntor böra försvinna mot billig lösen. 4:de frågan: Anses några embeten och tjenster, utan skada för statsförvaltningen, lagskipningen och kyrkan kunna indragas, och i så fall hvilka? Mötet, som icke ansåg sig kunna eller böra spe cielt framhålla några vissa embeten och tjenster, antog härvid en så lydande resolution: att de tjenster, som möjligen kunde undvaras, borde indragas och vid löners bestämmande sparsamhet iakttagas. 5:te frågan: Böra icke alla embetsoch tjenstemän så aflönas att sportelsystemet kunde helt och hållet bortfalla? besvarades med ja och att andra afgifter borde sättas i stället FÅ sätt, som finnes lämpligt. 6:te trågan: Huru bör försvarsväsendet ordnas? Anses den stående armen böra indragas och allmän folkbeväpning införas? ufver denna fråga blef en liflig diskussion, som, efter flera olika meningars framställande, föranledde till följande af mötet antagna resolution: försvaret grundas på folkbeväpning med allmän värnepligt; indelningsverket minskas och slutligen indragas i den mån folkbeväpningen vinner stadga; värfvade trupperna minskas; samt vapenöfningar införas i skolorna. 7:de frågan? Borde icke alla åt kronan upplätna boställen försäljas? Resolution: all aflöning genom boställen bör upphöra, och dessa försäljas eller på annat lämpligt sätt användas. 8:de frågan: Hvilka förändringar anses behöfliga i banklagstiftningen? Äfven denna fråga föranledde en liflig diskussion, som slutade med antagandet af följande resolution: all ränta bör vara fri; de enskildta bankerna böra efter oktrojtidernas utgång upphöra och ersättas af lånekontor ifrån riksbanken, som förstärkes med bankovinstens bibehållande härför eller metalliska valutans förstärkande genom lån eller på annat lämpligt sätt. 9:de frågan: Behöfver förordningen om bränvinsbränningen och dess försäljning undergå någon förändring? Häröfver fattades följande resolution: denna lagstiftning bör fortgå på den beträdda vägen; utskänkning och försäljning vid folksamlingar, samt på Sönoch helgdagar bör förbjudas. 10:de frå an öfvergicks. 11:te frågan: Anses nuvarande förmyndare-förorcning behöfva undergå någon förändring? Mötet ansåg denna förordning icke betryggande för den omyndiges rätt, hvarför följande resolution fattades: förmyndare-nämnder borde distriktsvis införas. 12:te frågan: Anses en s. k. folkhögskola böra och kunna här i orten komna till stånd? Mötet ansåg en sådan skola nödig, och för att kunna bereda trågan härom tillsattes en komitå, hvartill valdes herrar borgmästare Walberg, Sven Andersson i Tollered, J. S. Ljunggren, ingeniör J. Hedström, pastor P. O. Lunden, Jonas Andersson? i Haberg och Johannes Olofsson i Bergsjödal, åt hvilka dessutom uppdrogos att vara bestyrelse för nästa folkmöte här i staden, som skulle hållas längre fram och behandla de frågor, som af detta möte icke blifvit berörde, och hvaribland såsom angelägnast framhöllos kommunalförfattningarne, folkundervisning och religions-frihet med flera. . Detta möte, som utgått direkte från allmogen, omfattades med serdeles intresse och hade att glädja sig åt lugn och värdighet i öfverläggningarne, hvilka genom det lyckliga valet af den för sina liberala åsigteroch humana sätt värderade borgmästare Walberg, till ordförande, erhöllo en prägel af allvar och förtroende, som otvifvelaktigt bör verka godt på den blifvande fortsättningen och bortnöta den gamla inrotade fördomen, att s. k. ståndspersoner hafva andra intressen än den öfriga delen af landets jordbrukare.