Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1869, sida 1

om det redligas gränsor. Jag behöfver således icke påminna er, att ingen bör våga öfverskrida sin af mig meddelade befogenhet, eller röra föremål, till hvilka vi ej hafva någon rättighet. Ursprungligen missnöjd med ett större antal vittnen, har jag likväl slutligen funnit mig deri. Detta är bättre, emedan jag kunde komma i tillfälle att genom vittnen bevisa, att jag uteslutande åsyftat att lära känna innehållet af ett dokument, som man hänsynslöst undanhållit mig. Magnus nickade bifallande, Reiber bugade sig underdånigt, hvaremot Sauer, likasom sårad, förklarade, att han var en ärlig handtverkare och ej hade något vidare att göra der, sedan han uppfyllt sitt åtagande. — Har ni nyckeln med er? frågade Theodor. — Här är den, nådig herre, återtog Sauer och framtog ur fickan en nyckel med ett besynnerligt formadt ax, — om nådig herrn vill vara god och visa mig låset och lysa mig, så skall jag försöka om han passar. Theodor tog ljuset och gick fram till räggskåpet; Sauer framträdde bredvid honom och betraktade blinkande låset. CorInelia och Magnus trängde sig fram till dem båda, medan Reiber stannade vid dörren likt en lurande katt. Un dödstystnad inträdde; endast de häftiga andetagen från en eller annan kunde förnimmas. Med ett sakta rasslande sköts nyckeln sin i låset, och dervid tycktes äfven dessa andetag upphöra. Sakta inträngde nyckeln ännu djupare