Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1869, sida 2

Stockholmsbrel. (Från H.-T:s korrespondent.) Stockholm d. 18 Febr. Uppriktigt sagdt äro vi här litet missnöjda med riksdagen. Vi hade väntat något mer af den. Mer än en månad förfluten och ännu ingen ärlig dust; på det viset får det ej fortsara länge. Visserligen försökte grefve Erik Sparre att sätta lif i spelet genom det der holossala jernvägsbyggnadsförslaget, och det är då sannt att det blef kommenteradt så väl inom som utom representationen. Det är vidare sannt, att de begge förslagen till ändringar i tryckfrihetslagen blifvit vederbörligen kritiserade. Vidare att Carl Anders Larsson och Jöns Pährsson fått slag af taktpinnen, när de trampade för härdt i klaveret; men om man undantager sammandrabbningen för de skånska frälseböndernas skull, har riksdagen hittills iakttagit en alltför trankil hållning, som vi alldeles icke kunna vara nöjda med, vi som sitta på läktaren och bara vänta på att det skall bli något af. Vänta bara till ,,remissera äro undanstökade, tröstade mig min vän hr Truls Åkesson här om dagen, så skall det bli annat af, och det tål verkligen vid; ty annars draga vi oss från Riddarholmen och skänka vår uppmärksamhet åt Riddarhuset, der anteckning i dessa dagar försiggått alldeles som förr i tiden, och der man återfinner en mängd värderade ättemän. Det är all anledning för handen, såvida ej herrarno på riksdagen bättra sig, att vi draga oss till Riddarhusläktaren, för att med hela vår uppmärksamhet följa debatten om ordnandet af Riddarhusets bakgård, en fråga som flerfaldiga gånger varit på tapeten och som intresserar oss ganska mycket, ja mer kanske än den om adelns forum privilegiatum. Riddarhussalen är sig alldeles lik, ledamöterna af adelsmötet vanka ,stora gången upp och ned alldeles som förr, och när man så ser grefve Henning Hamilton på talmansstolen med riddarhussekreteraren bredvid sig, så tycker man sig förflyttad till den gamla goda tiden, då någon talare började med de orden: I min egenskap af en af svenska folkets representanter o. s. v.; men så nyper man sig i nästippen, återkommer till sig sjelf ocn finner att man ej lefver längre 1 den der gamla goda tiden, att det är slut med sjelsskrifvenheten. Sistlidne höst hade de norska tidningarne åtskilligt att förtälja om ett i Norge utspridt rykte, att Habi bey, konungens stallmästare, skulle vara designerad till den lediga platsen som svensk-norsk generalkonsul i Alexandria. Huruvida de tätt på hvarandra följande ynnestbevis, som den unge främlingen fick emottaga af konun