Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 3

alltid öfverensstämmande med situationens karakter. Desta allt rör sig uti en atmosfer af de utsöktaste välljud, framkallade af den lika fina som rika instrumentationen. Man kan möjligen vara af olika tankar. angående sångmotivens nyhet och friskhet, men uti konsten att uppfinna intressanta orkestermotiv och efiektuera med instrumental klangernas vexlande färgskiftningar är komposit ren obeatridt mästare, och den som härpå ej gifvit akt har förlorat det bästa. Bland de egentliga solonumren är i synnerhet Riccardos bolero att nämna såsom vacker och karakteristisk (förekommer ock såsom mellanakt) och äfvenså hans solo med violoncellqvartett i andra sinalet. De öfriga solonumren, så som Leororas aria, vilja vi ej anslå så högt, emedan de jemförelsevis ega mindre friskhet. Ensemblerna deremot utgöra musikens förnämsta del, hvaribland den komiska duon mellan donna Manoela (Leonoras tant) och guvernören, duon mellan Leonora och Riccardo i sista akten, de utmärkt väl anlagda och genomförda finalerna, men i synnerhet sextetten i andra akten, der sång och orkester täfla i de vackraste effekter, och hvilken torde utgöra operans glanspunkt. Man torde med skäl kunna räkna , Riccardos för den bästa bland hr Berens dramatiska kom positioner, och hvilken dess framtida lott än må blifva, är det hedrande för svenska scenen att åt ett så vackert arbete hafva gifvit offentlighet. 3 0