Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 1

I samma ögonblick slammade ljuset upp, och då den blinkande Sauer såg sig omkring, upptäckte han att Theodors yttre ingalunda motsvarade hans ord. Hans breda ansigte var askgrått, likasom hade han nyss kommit upp från en svår sjukdom, medan hans ögon tycktes nära att trängas ut ur sina hålor. Afven hans rörelser voro så ostadiga och ängsliga som visste han, att han befann sig på en farig mark. En stor jagtmössa betickte hans hufvud, panna och öron; äfven hade han slagit upp sin rockkrage. Han sökte synbarligen att dölja sitt ansigte så mycket som möjligt för Sauer och hans följeslagerska, för att ej blifva igenkänd vid ett sednare sammanträffande. Detta var dock en onyttig försigtighet, ty ögon, som Sauers, hvilka, oaktadt sin skenbara svaghet, voro vana att betrakta hvar och en med lätt förklarligt misstroende, behöfde blott att hafva flyktigt sett en del af ett msigte för att outplånligt inprägla hela ysionomien i sitt minne. Magnus hade förändrat sig mindre. Äf. ven han kände det vågade i sitt företag, men emedan han visste, att han ej ens kunnat bevara det yttra skenet af heder, mdanträngdes alla andra betänkligheter hos honom af en dyster beslutsamhet. Dessutom sammanträffade han med hesanta personer, hvaremot Theodor var underkastad det obehagliga intryck, som kamkallades hos honom genom Sauers hemska gestalt, hvilken så tydligt bar präseln af den största skurkaktighet. Närvaron af en qvinna bidrog ej att lugna honom, och han ådagalade detta genom att i tysthet fråga Magnus hvarför han nade medfört henne. (Forts.)