Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 1

qväll för att stanna öfver natten, att vi inte störas. Sauer dröjde icke längre, och åtföljd af Cornelia nalkades han Magnus. Efter en sakta bultning af den sistnämnde öppnades porten inifrån. Några hviskande ord vexlades som igenkänningstecken, och sedan porten åter blifvit stängd och tillbommad, smög sig hela sällskapet genom de mörka förstugorna och korridorerna till majorens rum. Ingen yttrade ett ord; först då man från det yttre rummet inträdt i majorens arbetsrum, befallte Theodor kusken att tända på ljus. — Äro fönstren väl förhängda? frågade Sauer, så snart han hörde befallningen gifvas. — Luckorna äro stängda och hvarje springa sorgfälligt tillstoppad, svarade Theodor högt, ty han visste, att hans röst ej kunde höras från någon del at slottet. — Föröfrigt ber jag er, fortfor han i befallande ton, — att ej bära er åt, likasom tillämnade vi en straffvärd förbrytelse eller en stöld. Ehuru jag önskar iakttaga den största hemlighetsfullhet, så befinner jag mig likväl i min fulla rätt. Till och med om majoren sjelf nu inträdde, skulle på sin höjd en kort ordvexling blifva följden; han skulle kanske sjelf inse, att jag, i betraktande af de vigtigaste samiljeförhållanden, ej kunde eller borde handla annorlunda, — Jag ber om förlåtelse, nådig herre, svarade Sauer ödmjukt, — inte med hänseende till er högtärade person vågade jag min ödmjuka anmärkning, utan emedan mitt ärliga namn stod på spel i händeiso af en upptäckt,