Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 1

så, att man löper fara att bli upptäckt der man minst väntar det. Cornelia svarade ingenting vidare, och under tystnad passerade de genom byns sista hus, till dess de slutligen uppnådde ett ställe, der en stor köksträdgårds steninhägnad stötte tillsammans med hörnet af en lada, som begränsade vägen. Med lätthet stego de öfver stenmuren, och med öfverraskande ortkännedom tog Cornelia en riktning, som hastigt förde dem fram till parken och tätt bakom slottet. Just vid hörnet af den obebodda flygeln tilltalades de plötsligt af en röst, som tycktes komma ur sjelfva husets vägg, så ogenomträngligt var det mörker, som frambragtes af dimman, natten och skuggorna från byggnader samt träd. — Hvart går vägen? frågade rösten, hvilken Sauer och hans Töljeslagerska knappt igenkände såsom Magnus. — Till den sjuka, svarade Sauer, äfven med dämpad röst. E(å sörsigtigt, ljöd det tillbaka, hvarefter alla tre, med Magnus i spetsen, gingo omkring flygeln och nalkades hufvudbyggnadens hufvuddörr. Denna tycktes vara stängd; men innan Sauer beträdde trappan upp till utbyggnaden, stannade han ännu en gång. — Äro vi säkra om att luften är ren på alla båll? frågade han hviskan le och ryckte Magnus lätt i rocken. — Fullkomligt säkra, hviskade Magnus tillbaka. — Ätven för skogvaktaren? frågade Sauer idare. — Sxkogvaktaren är i skogen, dessutom ansvarar min kusin, som öppet kom hit i