Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 1

— Hur ha ni burit er åt för att få bort skogvaktaren? — Ingenting var lättare. Reiber, som ofta gjorde sig underrättad om mitt befinnande, befordrade nemligen en af mig skrifven underrättelse till närmaste skogvaktare, i hvilken jag underrättade, att man ämnade företaga en större vedstöld på hans distrikt i natt. Reiber biträdde mig med sin ortkännedom och jag affattade min angifvelse så, att vedstölden skulle ega rum på gränsen mellan majorens och närliggande distrikt. Hvad jag åsyftade har inträffat. Grannskogvaktaren kom hit till häst i dag och har, efter hvad kusken sagt mig, uppmanat härvarande skogvaktare att deltaga i jagten efter vedtjufvarne, hvilket denne äfven gått in på. — Du är och förblir en satans slipad häxa, anmärkte Sauer belåten, i det han bakom den sista trädgården inträdde på vägen, — men för fan, tänk om barnet vaknar under din frånvaro? — Jag gaf honom en dosis opium, svarade Cornelia lugnande. — Akta dig att du inte en vacker dag ger honom så mycket, att han inte mera vaknar. — Var lugn, jag skall bespara ditt fadershjerta den sorgen. — Hvad fan vet jag om fadersglädje eller smärta, brummade Sauer, — man behöfver ibland ett sådant der olyckligt kräk, annars hade jag för längesedan lemnat ungen tillbaka till föräldrarne, ty på de två thalerna i månaden förtjenar man ingenting. Men tyst, vi äro nu mellan husen, och hin håle drifver ofta sitt spel