Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 1

— De äro bra enfaldiga, dessa menniskor, fortfor Sauer efter en stund. — Desto bättre, svarade Cornelia med skadefröjd, — om de anade hvarom det egentligen är fråga, så skulle de svårligen hysa så stort förtroende till oss. — Reiber tror jag minst, anmärkte Sauer tviflande, — han ställer sig så ofantligt ärlig. — Bry dig inte om honom, inföll Cornelia, — ett förräderi å hans sida skulle först återfalla på honom sjelf. — När kommer majoren hem? — Om två eller tre dar. Reiber har åtminstone fått befallning att i öfvermorgon afton fara till staden och invänta honom på det vanliga värdshuset, så vida inte bref med andra befallningar dessförinnan ingår till förvaltaren. — Är det föröfrigt säkert här? — Fullkomligt; den ende, som hade kunnat komma oss i vägen, är den näsvise skogsuppsyningsmannen. — Hur så? — Jo, derför att han flyttat från sitt boställe till slottet under den tid, som majoren och hans närmaste äro borta Köket och kökspersonalen befinna sig nemligen fullkomligt afskiljda i den ena flygeln, och man skulle kunna bortföra hela slottet, utan att någon märkte det dei bakom. skogsraktaren kan således möjligtvis förderfva hela saken för oss? Ö Det vore möjligt, fastän inte troligt semedan också han är borta i natt, — både han och hans arga hund, i förbigående sagdt den ende af gårdshundarne som Reiber inte har i sin makt,