Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1869, sida 3

dessa barn, som vid tillfället råkat sina ensamt gående kamrater, med en mun vittna, att dessa ej heller begått någon handling, som kunnat ge anledning till ringaste missnöje, så vågar jag, med den kännedom om ungdomens anlag och tänkesätt, jag under en längre tjenstgöring i sokskolan haft tillfälle inhemta, med all trygghet gå i borgen för, att ingen förebråelse i detta hänseerde rättvisligen kan riktas mot vår skolas un-Com. Personer, som älska folkskolan och af intresce för denna dyrbara pulsåder för nationens sanna och friska lif följa henne med uppmärksamhet, berömma allmänt, så vidt jag kunnat uppfatta, den goda anda, den stränga, regelmessiga ordning, den lydnad, den stillhet, den anständiga glädje, som här utmärker lärjungarne. I de spädare åren handledas barnen af nitiska, bildade lärarinnor, som med ungdomligt deltagande söka ersätta den ofta bristande — eller åtminstone bristfälliga — modersvården. Den förådlande irflytelse, som denna handledning utöfvar på lärjungarnes hela själsoch karaktersutveckling, gör, att man numera endast ytterst sällan hos de halfvuxne ynglingarne återfinner den anda af råhet, de vilda, tygellösa seder, det sjelfsvåld och den trotsig net, som i forna tider beklagligen ofta spårades bland den uppväxande skolungdomen. Visst medger jag, att vi ännu hafva några få exemplar qvar af den gamla stammen, med svårtyglade lynnen, med dåliga hem och en moraliskt usel omgifning, då de befinna sig utom skolan, men i skolan kunna äfven dessa ej undgå det förmildrande inflytandet af sediga, stillsamma kamrater och mötas från lärarnes sida med en sådan uppsjö af förmaningar, att de ej kunna stå emot påtryckningen, utan rent af tvingas genom omständigheternas makt, att iakttaga åtminstone en yttre anständighet. — Att dessa vår skolas lärjungar, jag vill nästan kalla dem våra sorgebarn, tre eller fyra till antalet, vid meranämnda tillfälle dock ej varit felaktige, det har jag efter noggranna efterspaningar mig väl bekant. Vid ett föregående, liknande — fastän för allmänheten ej så bekant — tillfälle voro de ej heller deltagande i oordningarne — samma ängsligt noggranna efterforskningar vidtogos äfven då —; och för allt detta, må vi få säga det utan anklagelse för sjelfberöm — har man utan tvifvel skolans vård att tacka. Men det finnes ock en annan klass af barn och ynglingar, med hvilken jag i egenskap af församlingsmedlem och skollärare ej har kunnat undgå att formera en viss bekantskap. Man ser dem på helgeoch söndagar samt i de sena aftonstunderna stryka omkring på våra gator, med ord och åtbörder, som föga vittna om god folkbildning. Desse äro sådane, som till följd af töräldrarnes fattigdom eller andra orsaker alltför tidigt slutat folkskolan, för att egna sig åt uppassning eller yrke, såsom plåtslagare, cigarrbindare o. s. v., eller rent af, i väntan på anställning, åt dagdritvaryrket. Jag har mig bekant, att flere ynglingar, tillhörande denna kategori, verkligen deltagit i de oordningar, om hvilka det nu är fråga. — Alltsedan de slutade folkskolan, hafva de varit hemfallne åt umgänget med dåliga kamrater och ega intet tillfälle till inhemtande af kunskap och förädling, annat än söndagsoch handtverksskolan, och detta kan väl ej ersätta den dagliga undervisningen och sedemönstringen i folkskolan. Må man blott inträda i en sådan söndagsskola — — — man behöfver sannerligen ej vara någon särdeles stor fysionomist för att i lärlingarnes råa anletsdrag och ohyfsade later se spåren af, att desse för tidigt kommit från mästaren — jag menar nu skolmästaren eller skolmästarinnan. — Visserligen medgifves, att det sinnes lärare i söndagsskolan hvilka genom energi och nit lyckats införa en god, hållning under sina undervisningstimmar, likasom det också villigt erkännes, att flere husbönder och handtverksidkare söka att på ett faderligt sätt vaka öfver sina lärlingars uppförande på gatan och under lediga timmar. Sålunda har på åtskilliga håll äfven i detta fall låtit sig förmärkas en lutning till det bättre; men i det stora hela är väl dock lärgossars och flere dylika ynglingars uppförande långt ifrån hedrande. De slutade för tidigt i folkskolan. Bokens tvång och skolordningens tvång och den snygga drägtens tvång, allt det der blef till slut för mycket tungt och tryckande. Nej, springgossens muntra gatlif och lärpojkens träskor och förskinn, det kunde mer behaga. Föräldrarne voro så efterlåtna och, i de flesta fall, så fattiga, att de läto gossen sluta skolan. De trodde sig handla på bästa vis, men det lyckades ej alltid så bra. Kunde blott alla föräldrar lyckas komma till klar insigt om folkskolans välgerning, om den ordentliga skolgångens vigt för barnens hela framtid, så skulle de tvifvelsutan arbeta dubbelt nitigt i sitt yrke och spara den sista skärfven för barnens underhåll i skolan intill den ordinarie afslutningstiden. Men så långt hafva vi ännu ej kommit. Folkskolan är ofta ej tillräckligt känd af föräldrarne. De veta i många tall blott, att der läsas saker, som de ej fått lära, saker, hvarom de sjelfva erkänna sig ej ha någon aning. De anse folkskolan vara ett mycket bra ställe att skicka harnen till, då de vilja vara af med dem eller ej behöfva dem; men yppar sig en plats för barnen, eller kunna föräldrarne få hjelp af dem i sitt handtverk, så kunna de ofta ej försaka det gynnande tillfällot och skada derigenom mången gåvg barnens framtid. Så mycket om åtskilliga föräldrars åsigter. A andra sidan tinnes en mängd personer, särdeles ur de bildade klasserna, som känna och hylla folkskolesaken och som deltagit i de bemödanden, hvilka på senare tider gjorts för folkskolans höjande Dessa återi en se saken väl ofta från en alltför ljus sida, de tro att folkskolan nu för tiden bardt när kan göra underverk, och ställa sina protentioner på resultaten af hennes verksamhet derefter. Man fordrar, att i ett nu, såsom genom ett trollslag, allt skall vara förändradt, man vill ej veta af någon okunnighet, tröghet eller råhet mer — allt detta skall i ett ögonblick ha försvunnit. Men Rom byggdes ej på en dag. Folkskolan är ju icke någon så särdeles gammal institution och hennes vackraste utveckling faller inom de sista tio åren. Man får väl således ej begära orimligheter. Låt det vara nog, att hos folkskolans ungdom alltmer gör sig gällande en ton af bildning och förädling, som motverkar inflytelsen från ett obildadt eller rent at dåligt hem. Och må man ej skjuta skulden på barnen för föräldrarnes fel, och anklaga vår tids folkskola för hvad förra tiders tolkskola har brutit. Då det måste erkännas, att barnens uppförande och flit endast till ena hälften bero af skölan, och till den andra af föräldrakemmet, så är det tydligt, att folkskolan ej kan frambringa verkligt vackra resultat förr, än föräldrarne sjeltva erhållit den intellektuella lyftning och den sedliga hållning, som det är skolans sköna uppgift att söka meddela åt barnen, Men det kommer en tid, då detta skall inträffa, Det skall inträffa då, när den nuvarande generationen trampat ut barnskorna och vuxit upp till mogna män och qvinnor, och ur deras hem har utgått en ny generation af folkskolebarn, som i sin ordning vandrar in i lärosalarne för att intaga samma platser, der deras föräldrar fordom suttit. Då skola dessa föräldrar, som sjelfva hafva genomgått lärokurserna för medborgerlig bildning, med mera klar och rättvis uppfattning bedöma skolans uppglit och verl mhet och i sin mån bidraga till DPSIiIU SA 1