Men i den mån hennes hemlighetsfulla uppgifter togo hennes själskrafter i anspråk, hade hennes värdfolks menniskovänliga och godhetsfulla tillmötesgående förlorat sin verkan på hennes sinne. Hon vande sig hastigt vid de kärleksfulla orden och fortsatte med lättare hjerta, och således med bättre framgång, sitt bedrägeri. En slags skadefröjd uppfyllde henne till och med slutligen vid hvarje nytt bevis på välvilja emot henne, i stället för att hennes samvete borde hafva lidit deraf. Då hon hade fått fast fot mellan buskarne, stannade hon åter några sekunder och lyssnade, hvarefter hön varsamt sköt till fönstret och fästade det på yttersidan. Sakta smög hon sig omkring huset. Gårdvaren sprang der emot henne och viftade med svansen. Tacksam för de sista båda dagarnes smekningar, tryckte det kloka djuret sitt lurfviga hufvud intill henne och tillät gerna, att hon klappade honom och drog ett snöre genom ringen i hans halsband för att bortföra honom med sig. Med hastiga steg begaf hon sig derefter genom trädg rden till bakporten, som förde ut till fria fältet. Ett kort stycke från porten minskade hon sin hastighet. Hunden hade nemligen morrat hotfullt, ett säkert bevis på att den hon väntade der redan hade inträffat. Vid hennes smekningar lugnade hunden sig emellertid, och hastigt gick hon genom porten ut på fria fältet, (Forts.)