Hvad han för många år sedan — ,,calida juventu — sjöng om Nordens förening, uttalade programmet för ett helt lifs af inga motgångar och missräkningar fullständigt brutna verksamhet och förblef den framtidssyn, som intill ålderns dagar hägrade för hans öga. .Ja väl I unga söner utaf Dana, Den boklöfskrönta mön vid Öresund, Vi vilja manligt stifta ett sörbund, Vi vilja strida under samma fana! En Kalmar-union af ärligt slag : I andans rike och med lika rätter ; Må skönt förena Nordens nya ätter I ett gemensamt stort fostbrödralag!... Då skall här en gång under polens stjerna, En samstat blomstra upp ungdomligt stark, Med friska rötter i det nyas mark, Med rika safter och med ädel kärna, : 4 Och tacksamt skall en tacksam efterverld De unga minnas, som i djupa strider Till något bättre röjde väg omsider Med entusiasmens eld och tankens svärd. Denna tacksamhet begärde han säkerligen icke för egen räkning, fastän han bland desse unge var kanske den främste: men den skall icke kunna förvägras honom öfver hans graf. . Sturzenbechers körlek till den nordiska enhetstanken var ej en enstaka lidelse, om om vi få hegagna detta uttryck, utan hade uppskjutit från den breda grunden af enl frisk och förhoppningsfull verldsåskådning, hvars innersta tanke är menniskoslägtets utveckling, det rättas och det sedligas allt högre förverkligande. Sturzenbecher var, med andra ord, en hängifven liberal med öppet sinne för alla de stora frågor, hvilkas lösning sysselsätter tänkaren, pröfvar statsmannen och upprör massorna. Under denna fana kämpade han allt ifrån början, och det var i bemödandet att föra henne framåt öfver slagfältet som han kraftigast använde de vapen, hvarmed en gifmild natur utrustat honom i qvickheten och humorn. Och denna sin verldsäskdning förblef han, trots hvad man vågat påstå i motsatt riktning, trogen. Annu år 1865, då representationsreformen genomfördes, gick han under sin fana, det veta vi alla; men hvem undrar, om han efter uppnåendet af ett mål, för hvilket han varit en at de outtröttligaste kämparne, kände ett behof af hvila eller åtminstone af andhämtning, för att kunna med tillfredsstäld blick skåda tillbaka på hvad som gjorts och med pröfvande blick utforska den rätia vägens sätta fortsättning? De som sjelfva kommit med friska krafter till detta mål, derför att andra gått före dem och röjt vägen, och de som uge kunna börja vid den punkt som de gamle med möda uppnått, böra akta sig för orättvisa omdömen. Sturzenbecher såsom skald var en förefeelse af så egendomlig beskaffenhet, att densamma förr eller sednare måste framkalla, hvad den ännu ice gjort, en fullständig analys. Blott i des att vara egerdomlig, att hafva sitt i de minsta enskildheter utpreglade skaplynne för sig, ligger redan någonting i våra tiders litteratur så ovanligt, att det uppmanar den estetiska vetenskapen till granskning och värdering och tillförsäkrar mannen med sådant skaplynne, paradt med snille, en sristående plats på pernassen. Det är icke blott den i så egen tonart stämda humorn och den så individuelt preglade qvickheter, som gifver Sturzenbechers skaldskap dess betecknande drag. Det är äfven och kanske främst den form, i hvilken hans ingifvelser klädt sig. Här samverkade den finaste känsel för uttryckets skiftningar och j ordens halt med medvetet eller omedvetet hyllade formprinciper, utgående på att bortkasta alla reglor, alla blott konventionella band såsom ovärdiga bojor, nedtyngande tankens gång och santasiens flygt, amen med iakttagande af alla det poetiska formväsendet verkligen inneboende lagar. För mången var fördenskull Sturzenbecher såsom skald en ,, male precinetus puer, en ungdom med vårdslöst gördlad toga; men togan, fast fladdrande, följde gestaltens ång och visade dess naturliga vext. Det var just det utbildade språksinnet,iförening med! sjelfva beskaftenheten af de ämnen han upptog till behandling, som så ofta dref Sturzenbecher till nog öfverflödigt begagnande af de franska ord, som vunnit mer eller mindre säkert burskap i svenska språket, just derför att dessa ord nästan alltid innebära en skiftning i det begrepp, som det närmast motsvarande svenska ordet uttrycker, och derför låta sig af en skicklig konstnär förträffligt använda till lekande, fina och karakteristiska vändningar. Emellertid stå vid sidan af sådane stycken andra, der dylika bjelptrupper icke varit af nöden, stycken af allvarlig och ren skönhet, formad i den renaste och ädlaste svenska. — Huru än omdömet öfver de särskilda alstren af Sturzenbechers sångmö utfaller, huru mycket än framdeles skall ega intresse endast för litteraturhistorikern, tro vi dock, att åtskilligt finnes, hvars värde kommande tider skola uppskatta kanske mer än vår egen. Till dessa räkna vit. ex. ett par af taflorna i ,.Brunt och Rosenrödt, i hvilka inbillningskraften tager humorn med sig på sin färd och teckningarne ega underart lif och åskådlighet.