med ett förtviflans leende, och tillika kastade hon sig så häftigt i sängen att den knakade, och det sofvande barnet spratt till, — ett muntert lif — så länge man inte behöfver hungra. Om jag bara inte hade träffat denna prestfamilj, — de ha ännu mera förbittrat min själ med — med sin, — ha, — med sin narraktiga menniakänlelk