INTRA — Oscar Patrik SturzenbecherMedelst den snabbe budkafle vår tid eger känner i dag hela Skandine.vien den förlust det lidit, natten till i går, genom 0, P. Sturzenbechers bortgång. Den gamle vikingen, Odd med pilarne, har gått att hvila sig efter en bragdrik lefnad och sofver nu med det tömda kogret vid sin sida. På den plats han hade ställt sig i idöernas strid var det ej heller tillfälle att spara på dess innehåll. Det var en plats midt i kampens hvimmel, som hvarje ögonblick fordrade en spänd bågsträng. Men der stod han, den gode kämpen, glad och leende, äfven då såren svedo, och han strödde med lätt hand och säkert öga sina träffande pilar, hvilkas udd abdrig var doppad i gilt. Sådan var han i sina yngre dagar, och hans själs ungdom räckte länge — hardt nära lifvets slut. Budskapet om hans sista stunder berättade oss, huru han dog, lugnt och stilla, med ögat ocmottagligt för den yttre verldens intryck. Måhända skärptes hans blick inåt i samma mån som den omtöcknades utåt — iakttagarne af själslifvete mysterier tro, att så ofta är förhållandet — och hvad han då såg var en lefnadsbana, såsom hvarje menniskas väg, slingrande genom ljus och skuggor, men rikare än de flestas på stora utsigter och riktad mot ett högt och ädelt mål. Metoren lyser och försvinner, och dess bana lemnar i rymden intet spår. Sturzenbecher egde, som meteoren, en egenskap if lysande art — den gnistrande qvickheLens — men han parade dermed andra if fastare skaplynne: blicken för sin somids stora frågor, det varma hjertat för mensklighetens och sosterlandets väl, och den redliga hågen att verka, strida och ida för hvad han ansåg swunt, godt och skönt, Perför skola spåren af hans bana icke så snart utplånas. Särskildt skall man en gång, när den skandinaviska idbensutvecklingshistoria skrifves, erinra sig hvad han var för den. Denna id var vid hans inträde i lifvet, såsom iterär och politisk man, endast ett frö, men fröet fann ingenstädes emottagligare jordmån och varmare sol än i bans själ.