rätt öfver de på preussiskt territorium liggande egendomarne. Grefvens argumentation blef understödd af frih. Below, som påminde om, att man icke borde se saken från privaträttslig, utan uteslutande från politisk ståndpunkt. Det var statens välfärd, som gjorde tvångsåtgärder mot exkonung Georg till en pligt för regeringen. Han (Below) kunde icke heller gilla de talares åsigter, som sökte framställa den hannoveranska legionens bildande och bibehållande i Frankrike som en likgiltig sak. Slika agitationer kunde tvertom blifva mycket farliga. Då Napoleon den store återvände från Elba, hade han icke ens så många soldater som exkonung Georg, men likväl lyckades han framkalla ett stort krig. Det var derför nödvändigt att inskrida med all möjlig energi. — Grefve Mänster (f. d. landtdagsmarskalk i Hannover och en af de förste, som år 1866 öfvergick till det preussiska lägret), medgaf, att exkonung Georg hade råkat i händerna på rådgifvare, hvilka förledde honom till förkastliga och landsförrädiska agitationer, men kunde dock ej godkänna de åtgärder, Preussen använde mot honom. Tvångslagen mot exkonungens af Hannover privatförmögenhet var af det slag, att man kunde ursäkta den, om den i krigstid varit utfärdad af en kommenderande general, men icke, då den skulle undertecknas af en justitieminister. Då debatten kommit till denna punkt, reste sig grefve Bismarck för att ännu en gång bemöta den åsigten, att exkonungen i närvarande fall på något sätt kunde anses som privatman. Han yttrade: ,Det gäller blott att fasthålla vid, att det är konung Georg sjelf, som brutit den med honom afslutade ötverenskommelsen. Vi hafva i fredens intresse visat en högsinthet mot konungen, till hvilken Europas historia icke torde kunna uppvisa något motstycke. Jag för min del har aldrig hört omtalas, att konung Georgs förfäder, sedan de fördrifvit huset Stuart från den engelska thronen, hade lemnat dem medel i händerna att organisera den arm6å, som kämpade vid Culloden. Jag har aldrig hört, att de olika grenarne af huset Bourbon, som blifvit offer för de särskilda franska statshvälfningarne, ha mottagit någon dotation, som man lät dem behålla för att dermed organisera en fransk legion i utlandet. Än mindre tror jag, att spanska regeringen skall bevilja drottning Isabella medel att värfva legioner. Jag anför dessa exempel endast för att visa, med hvilket förakt preussiska regeringen ser ned på de tillvitelser och den harm, hvarmed man från siendtlig sida anfaller oss, likasom vore vi på väg att utöfva en skändlig våldsbragd mot en afsatt furste. Då man nu för tiden läser framställningen om 1866 års tilldragelser, skulle man nästan tro, att Preussen då liksom en ulf öfverfallit en flock får. Men situationen var verkligen helt annorlunda. Den hannoveranska regeringen hade år 1866 börjat sina rustningar långt före Preussen; den var en af de första regeringar, som efter Österrikes uppmaning af den 16 Mars började ställa sin arme på krigsfot. Då vi läto fråga i Hannover, hvad meningen var med dessa rustningar, svarades hånligt, att man skulle hafva de vanliga höstmanöyrerna på våren, enär man väntade en svår höst. Trots detta hån fortsatte vi våra förhandlingar med konun: Georg för att förmå honom till neutralitet, hvaremot vi ville tillförsäkra honom den fullständigaste integritet. Låtom oss tacka Gud, att våra motetändare voro så förblindade! Om konung Georg hade gifvit sitt samtycke, skulle bildandet af ett nordtyskt förbund hafva varit en omöjlighet. De upplysningar, som sedan framkommit angående de diplomatiska underhandlingarne på nämnde tid, och som specielt finnas i italienska skrifter, lemna Lnappt något tvifvel öfrigt, att Österrike redan före kriget hade förklarat sig villigt att offra Venetien, amt att det blott gällde att finna ett komhensationsvemdl i Tyskland, hvarigenom det skulle hållas Skadeslöst. Om vi hade blifvit be segrade, — hvilket hela verlden trodde, utom vy sjelfva — tror jag, avs Schlesien icke skulle blifvit det enda ofter, hvarmed vi hade måst köpa freden. Jag antager tvertom, att det welfiska rikets utvidgning öfver hela den nordtyska stammen (Holstein, Mecklenburg, Oldenburg, 0. 8. v.), kort bagdi: återupprättandet af Henrik Lejoncts rike, var en tanke, som då hade ett visst inflytande på den hannoveranska politiken. Med ett styckadt Preussen skulle det varit lätt att genomföra de tyska reformplaner, som i Augusti 1563 föreslogos at Österrike i Frankfurt, under det ett starkt Preussen endast genom sin frånvaro kunde bringa dessa planer att stranda. J, mina herrar, bören tilltro mig att kunna bedöma denna sak, ty det finnes ingen man i Preussen, som längre sysselsatt sig med den tyska politiken än jag. Den koalition, som i Juni 1866 med fast segerförhoppning uppträdde mot oss, har jag alltsedan 1851 bekämpat i Frankfurt. Då vi nu lyekligen och väl undandragit oss planerna till vår tillintetgörelse och som segerherrar hafva medel i händerna att sjelfva ordna förhållandena, så kan man väl ej kalla det en våldsgerning, då den stat, som man tvingat att taga svärdet i handen, tänker på sin egen säkerhet. Ilvad vi gjort har ej skett för att sammansmälta 2 millioner menniskor med vär stat, utan uteslutande för vår säkerhets skull. En så duglig armå, som den hannoveranska, kunde vi omöjligen jäta qvarblifva i vår rygg; det var vår pligt att en gång för alla omöjliggöra ett förnyande af dylika händelser. Som vi förut i ett telegram meddelat, antog herrehuset med stor majoritet förslaget om beslagtagandet af både exkonungens ar Ilannorer och exkurfurstens af Hessen förmögenhet. ITALIEN. Konung Viktor Emanuel, som rönt det allrahjertligaste mottagande i Neapel, har