Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1869, sida 1

— Jag tackar er, svarade fremlingen med sin djupa stämma. IIon ämnade såga mera, men hennes vänliga värdarinnor hade redan försvunnit och stängt dörren efter sig. De började tacksamhetsutgjutelserna hade påskyndat deras aflägsnande. Då den fremmande såg sig ensam, försvann plötsligt det lidande uttrycket ur hennes anletsdrag och lemnade rum för ett omisskänneligt missnöje. Med häftighet kastade hon tillbaka det ylletäcke man sorgfälligt hade bredt öfver henne, hvarofter hon påtog sina skor och smög sig fram till dörren för att lyssna. Ingenting rörde sig i den delen af huset, dit man fört henne. : Efter att hafva lyssnat en stund begaf hon sig till fönstret. Detta låg på den ena gafveln utåt trädgården och ungefär tro fot öfver marken, samt var till hälften doldt af numera bladlösa slingerväxter. — Jag hade inte kunnat sjelf välja ett mera passande qvarter, sade hon i tankarne, medan hon spejade utåt trädgården, — jag fruktade redan att man skulle anvisa mig ett af vindsrummen. Men det är första och sista gången jag lånar mig åt en sådan affär, fortfor hon, nästan omedvetet klädande sina tankar i en hviskning, och då hon såg sig i den lilla, tätt framför henne på väggen hängande spegeln, då visade sig emot henne Cornelias fräcka, af lasten skarpt tecknade ansigte i sina oförställda drag, — ja, bestämdt sista gången, upprepade hon beslutsamt. — Dels är det obehagligt, att klädd i trasor släpa med sig andras ungar, och dels — ja, heldre vill jag lefva på krigs