Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1869, sida 2

XII. Liggerskan. Herr pastor Stade, iklädd en gammalmodig mössa med ofantlig skärm, en lång pipa mellan läpparne, den vördiga fru pastorskan vid venstra armen och sin dotter Rosa på sin högra sida, hade företagit en lång promenad utåt de höstlika fälten. Efter de kalla, fuktiga dagarne hade åter vackert väder inträdt. Den nattliga dimman smög sig före morgonens inbrott såsom rimfrost intill den blekta stubben och brodden, tör att af den uppgående solen förvandlas till milliarder daggdroppar, eller ock fördunklade hon horizonten under några timmar för att åter nedsjunka efter middagstimman. Ja, eftermiddagarne voro så varma och klara som hade vintern blifvit förbigången och den lefvande våren åter skulle börja sin regering. För att sitta ute i fria luften var det visserligen för kallt, hvarjemte markens fuktighet hotade med förkylning, men det hade varit oförsvarligt att likväl icke af hjertans lust njuta af de sista, sköna höstdagarne. Så tänkte äfven herr pastor Stade. Med glädje afkortade han sin middagshvila en fjerdedels timma och drack sitt kaffe något fortare än vanligt, för att med fru och dotter vandra ut i fria luften och fröjda sig åt den likasom sömnigt leende naturen, som snart skulle fängslas i vinterns kalla bojor, (Forts.)