Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1869, sida 1

— Hur vet du det så bestämdt? — Emedan han är en ärlig man, som arbetar hela dagen och använder natten på naturligt sätt, jag menar till att sofva. Om Cornelia hade kunnat noga urskilja sin följeslagares drag, så skulle deras uttryck af misstro ej hafva undfallit henne. — Se så, nu är jag färdig, sade hon derefter i samma sorglösa ton och tog Magnus under armen, — låt oss inte dröja, och vi ta den kortaste vägen. Våta fötter skada dig lika litet som mig. — År det långt bort? frågade Magnus, då de redan hade tagit af från chaussän in på en smal gångstig. . — Inom tio minuter kunna vi vara der, ljöd svaret, och under tystnad fortsatte de åter sin väg. Skenet från den sista lyktan gick snart förloradt för dem, hvarefter dimman gjorde mörkret ännu ogenomträngligare för ögat. Magnus måste således blindvis öfverlemna sig åt sin följeslagarinnas ledning, och hon tycktes vara så förtrogen med vägen, att hon ej en enda gång förrådde någon tvekan. Endast stundom kände han under sina fötter lös åkermylla, ett bevis på att de hade vikit af från stigen, men efter några steg återkommo de alltid till dess fastare mark. Ingenstädes märkte han ljus, som kunde hafva antydt närheten af menniskoboningar. Blott en gång hörde man på ringa afstånd skallet af en hund och skramlet af dess kedja, hvilket aflockade Cornelia den korta anmärkningen: — Hälften af vägen är nu passerad, vi äro snart framme. Magnus svarade ingenting; han kände sig intagen af en beklämning, som ökades i den mån de nalkades det af Cornelia