Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 1

första, af regn åtföljda stormarne inställde sig, då ryste de bleka bladen på sina vissnade bladskaft, till dess den obarmhertiga vinden lösristade dem och lät dem prasslande nedsjunka på den fuktiga marken. Två veckor hade förflutit; vinden lekte med de döda bladen och hven mellan de till större delen aflöfvade grenarne. Italrika flockar drogo flyttfoglarne mot söder, och likasom för att erinra menniskor och djur, före naturens nedsjunkande i sin långa vintersömn, om den en gång återkommande våren, började höstsådden kläda åkrarne i grönt. Allt hade förändrat sig; till och med menniskoboningarne hade blifvit berörda af väderlekens omslag och undergått en viss förändring. Genom de upphettade kakelugnarne och de slutna dörrarne hade de likasom antagit en annan karaktär. Endast den muntre matrosen på sin stång hade visat sig känslolös mot vädervexlingarne och skötte sin vigtiga post med berömvärdt nit. Ju värre det stormade, desto ifrigare arbetade han, likasom ville han underhålla lifsvärmen genom sina häftiga kroppsrörelser. Stundom hände det likväl att stormen dref ett fuktigt lindlöf midt i hans fuktiga ansigte och fastsmetade det öfver hans ögon, likasom för att hindra honom att se hvad som tilldrog sig i hans grannskap. En öfverflödig försigtighet, ty den lille karlen var trogen som guld och tyst som grafven, lik en statsministers sekreterare. oOch han hade ej skäl att vara så utomordentligt förtegen, ty hvad som tilldrog sig inom hans synkrets kunde hvar och en veta, och det kan äfven meddelas i få ord.