Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 1

svarade majoren, i det han gick ifrån fönstret och ställde bort sin pipa. — I alla fall, käre patriark, återtog Gabriele, i det hon gick fram till den gamle herrn och lade sin arm i hans. Majoren blickade vänligt i de sköna, mot honom förtroendefullt riktade ögonen. En känsla at vemod intog honom. — Den sista von Hainfeld, tänkte han; — måtte den gamla familjen, om än under förändradt namn, åter rikt uppblomstra genom henne! — Du betraktar mig underligt, onzel, sade Gabriele och kysste gubbens hand, — du är väl inte ond på mig? — Har väl dåligt samvete, bromsen lilla, heh? frågade majoren skämtande, — och hvad min underliga blick betyder? tillade han med en lätt suck, — den betyder att jag känner en ypperlig aptit. — Frukosten är för längesedan serverad, och man väntar visst på oss. — Så låt oss gå, sade majoren i det han lade Gabrieles arm fastare i sin, och samtalande aflägsnade de sig genom det yttre rummet. Det var en vacker grupp. Ungdomen i sin älskeligaste gestalt och den vördnadsbjudande, vänliga ålderdomen. Och mellan dem båda visade sig den ömmaste slägtkärlek, parad med saderlig omsorg och barnslig tacksamhet. XI. Hos urmakaren. Två veckor hade förflutit. Efter några särdeles klara höstdagar hade skarpa nattfroster infunnit sig, och då sedermera de