Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 2

irdt. Då kunde du kanske en gång gifta dig med honom? — Heldre med honom än med mången annan, svarade Gabriele likgiltigt och utblåste ett rökmoln. Men plötsligt vände hon sig med en häftig rörelse mot majoren; — jag gissar, sade hon allvarsamt, — att den ädle kusinen har sqvallrat, för att hämnas på mig. Det är likt honom, han har sqvallrat utan att beräkna, att han derigenom sjelf framstår i en löjlig dager. Inte sanut, han har under tysthetslöfte anförtrott dig, att Fortis och jag kommit öfverens om att gifta oss med hvarandra. — Det har han inte sagt, svarade majoren förvånad och något liknande missnöje talade ur hans blickar, — han har endast antydt möjligheten af ett dylikt steg, — men, heh, hur skall jag tyda hvad du här yppar? Jag hoppas att det endast är ett skämt, som du åter tillåter dig mot din gamle onkel? Flicka, flicka, jag säger dig, glöm inte att du är föräldralös, och att jag på visst sätt är ansvarig för din framtid. Ett drag af vemod flög öfver Gabrieles täcka ansigte, för att i nästa ögonblick åter lemna rum för uttrycket af ungdomlig glädtighet. — Käre patriark! utropade hon, i det bon lade sin arm omkring den gamle herrns hals och drog det ärevördiga hufvudet till sig samt tryckte en innerlig kyss på hans kind; — käre, ende patriark, tro inte en sådan dårskap! Då jag inte kan bli fru majorskan von Hainfeld, så gifter jag mig aldrig, och aldra minst med den grälsjuke, såfänge och af vishet appfyllde Fortis. Men hör nu på, så skall