Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 2

att du visar dig som en klok flicka och ej blott mot Theodor, utan äfven mot Fortis, fortsor majoren och nickade allvarligt. — Mot Vortis? frågade Gabriele öfverraskad samt glömde för en stund att röka. — Ja, broms, — just mot Fortis; jag menar att af ert skämt kan bli allvar. Ni äro båda unga, vackra och lifliga, och innan ni veta ordet af kunna edra hjertan stå i ljusan låga. Men emedan det ej kan bli något af med hela historien, så kunde rätt många ledsamheter derigenom uppstå för oss alla. Betrakta mig inte så misstroget, — tillade den gamle herrn med en moders ömhet, i det han klappade Gabrieles fina kind, — jag märker att på din tunga sviäfvar en af de lustiga anmärkningar, hvarmed du tänker sätta din gamle patriark i trångmål. Men tro mig, barn, jag talar allvarsamt: Du och Fortis böra endast vara goda vänner, jag har mina goda skäl att önska det. — Du förskräcker mig verkligen, käraste patriark, svarade Gabriele med ett undertryckt leende, — och likväl har du ej det minsta skäl till oro. Föröfrigt, min aldra värdaste patriark, tycks du i dag inte vilja tala om något annat än om hjerteangelägenheter, således just om saker, som minst intressera mig. — Fortis är bestämdt en ganska förnuftig menniska, anmärkte majoren, utan att gifva akt på Gabrieles sista yttrande, — jag har stundom iakttagit hans umgänge med dig och pastorns Rosa och har i tysthet glädt mig åt hans kloka beteende. — Du kallar kanske det klokt, som