Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 3

i DTvYCHDKUL SpraåKiaran . IIAPTVId vill dev 815. semellertid icke bättre, än att dennå Latinets egendomliga ,,confuderade och conI funderande kasus ablativus redan tillhör det indogermaniska urspråket och derifrån söfvergått till dotterspråken, der den också, om den icke verkligen fortlefvat såsom i Latin och i Zend, lemnat tydliga både syntaktiska och formella spår efter sig. Hvad som väsendtligen skiljer , Språkraren från föregångarne på samma fält, är utbytet at de grammatiska termerna mot nya svenska (3) benämningar. Fördelen häraf torde dock vara mer än tvetydig. Eller hvad säges om uttryck sådana som: beteckningsord, beskrifningsord, olikhetsanvisning, tilldragelseord, görosorm, blifvoform i stället för de häfdvunna dessutom lätt förklarliga: pronomen, adjektiv, komparativ, verb, aktiv, passiv? Under sådana förhållanden är det också mindre konseqvent handladt af förf. att, ssom det heter, af de lärde låna orden: subjekt och objekt. Öaktadt ,, Språkläraren icke är af nåI sot större omfång, träffa vi uti den dock åtskilligt, som för saken tyckes vara teml. främmande. Dit räkna vi både åttonde och nionde kapitlen, af hvilka det förra har till öfverskrift: ,,Logiken och det sednare: ,,Läran om Treenighetsbegreppet, såsom den allmänna Tillvaroläran eller Oatologien, ty så intressanta nämnda kapitel än månde vara, ha de svårt nog att försvara sin plats midt i en grammatika. Ännu lösare förefaller oss emellertid sambandet mellan saken i fråga och de vid slutet intagna skolprotokollerna. Nära ligger det visserligen att betrakta dem såsom , Språkläraren tillhöriga stilprof, men vi vilja för författarens egen skull antaga, att, om detta varit afsigten, åtminstone formen blifvit annorlunda beskaflad. Nu läsa vi t. ex. följande: S 1. Anmälde Rektor, att Ephorus tager noi om läroverket från läroverkets och lärarens mest fiendtliga personer, t. ex. — —. I ett annat protokoll, som handlar om en af Ephorus fastställd läsordning, heter det: ,, Härefter beslöts att målsmännen skulle underrättas om förhållandet, och att de sjelfva skulle få på dessa vilkor ingå i skolan eller icke, men ait lärjungarne — — —. Troligtvis har förf. vid detta tillägg egentligen tänkt på statsrådet Carlson, som fått sig det hela tilegnadt, och som, enligt hvad det heter i det protokoll, hvarifrån vi hemtat vårt första citat, , mottagit ofördelaktiga åsigter om läroverkets närmaste styrelse. Utom upplysningar al mera enskilt natur. såsom Å om ,, rektors forskningar rörande den fverbläckade dublettmatriklen, innebålla nämda protokoller en närmare redogör för det egna förhållandet, att förf., som är rektor vid Skeninge publika skola, derstädes endast meddelar privat undervisning. I betraktande af den mindre vanliga skarpsinnighet, som ifrågavarande bok onekligen ådagalägger, samt den långa tid — författaren talar sjelf om mera än tre gånger nio år — som erfordrats för dess fullbordande, kunna vi för vår del ej annat än slutligen beklaga, att såväl det ena som det andra blitvit så illa användt. N. M. Thackerays smärre berättelser. Öfversatte al M. Ad. Cajanus. I. Gefie. Hjalmar verlöf. 1868. Detta lilla häfte innehåller , Major Gahogans förvånande äkventyr och , Em liten middag hos familjen Timminsk. Den fö sta al dessa berältelser är ect slags Mimchausiad, förlagd till Ostindien, hvari författarens bittra sativ framträder på ett ganska roande sätt — särdeles för dem, som ha sinne för det barocka. Major Gahogans ,,förvånande bedrifter berättas med den skrytsamma ton, som utmärker endast alltför ofta dem, som ut:ättat ingenting alls, men författareus mening är förmod ligen att framställa en verkligt tapper o cer, som har det lilla felet att brodera djerst vid skildringen at sina djersva mandater. Åsventyren äro pikanta och muntrande samt ersätta derigenom för mången läsare hvad dem brister i sannoli Den indiska särgton, som ligger öfver flera af skildringarna, gör äfven sitt till atvintressera läsaren. En liten middag hos familjen Timminsär en liten tendensnovell, skrifven med talang. Alla de uppträdande perso äro förträffligt karakteriserade med drag, och det hela utmärker sig genom verkligt dramatisk åskädlighet. Vi se framför oss lifslefvande den lilla täcka fru Timmins, som af sin mans tillsälliga extraförtjenst låter locka sig att ge en middag. hvilken öfverstiger det unga parets tillgångar, för personer, som icke det ringaste fråga etter dem, och som anse sig bevisa dem en stor ära genom att komma. Vi se huru arrangementerna för denna middag äro förknippade med de stör Svårigheter, huru de störa den husl sällheten och lugnet i de begge makarnas bem, burvu de grundlägga verk iga misshällighater dem emellan och medföra ekonomiska uppoffringar, som känbart inverka på deras framtida ställning, och det utan att de genom sin tillställning vunnit det allraringaste hos någon af de nögdjur, de sett som gäster vid sitt bord. Denna novell torde kunna göra ganska mycket för den olyckliga kalasvarmens hämmande, om den 1 — — J roa a ÅA