Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 2

Göteborg den 9 Februari. Krigsministerns förslag till försvarsväsendets organisation. Si vis pacem, para bellum. Om du vill freden, bered dig till kriget. I dessa ord, om de rätt förstås och uppfattas, ligger en vigtig sanning. Om en nation med enighet besitter mod och kraft att värna sin oafhängighet och skydda sina landamären emot yttre våld, samt på ett derför ändamålsenligt sätt ordnar sitt försvarsväsende, så får den allt i det längsta sitta i fred. Vi lägga tonvigt på försvarsväsende, emedan ett folk, som rustar sig till kriget, endast för att bevara freden, bör vara angeläget att så inrätta sitt krigsmaskineri, att det icke innefattar ett ständigt hot emot grannalnn, utan att det väsentligen blott afser eget försvar. De stora stående härarne, sammansatta af män, som dels frivilligt valt krigareyrket och dels tvunget måst egna sig deråt, och båda kategorierna, så länge krigstjensten varar, totalt förlorade för fredens yrken, kunna när som helst af de styrande brukas till anfall på andra folk. De äro alltså till sin art och karaktär åtminstone lika mycket agressiva som defensiva anstalter. Vi för vår del djerfvas påstå, att de äro det förra i vida högre grad än det sednare. Hvad tarfvas härför mera bevis, än att man icke i något land vågat bygga försvaret uteslutande på den stående armåen. Preussen besegrades och eröfrades 1506 i en enda batalj, Frankrike 1814 efter ett par månaders fälttåg och 1815 likaledes i en enda slagtning, och Preussen försvarades ändå af en här, hvilken utgjorde ett arf från Fredrik den ende och Frankrike, om ock endast af spillror, dock af spillror från den store krigsmästaren Napoleons armåer. Deremot se vi Spanien, som hade en obetydlig och mycket usel stående arm, men der folket sjelft tog landets försvar om hand, med framgång försvara sig emot franska härarne, som förut besegrat alla de stående armfer, som med dem vågat mäta sig. Detta är lärdomar, som ingen kan jäsva. De oberäkneliga bördor, de outsägliga lidanden de stående härarne förorsaka, de vådor hvarmed solkfrihet och allmänt väl af dem hotas, äro så ofta påpekade och omtalade, att det är obehöfligt här vidare orda derom. Vill man i ett enda begrepp sammanfatta allt det onda och samhällsförderfliga, som är förknippadt med de stående armeerna, så har språkbruket för detta begrepp valt det egentligen franska ordet militäkrism, hvarom hela volymer kunde skrifvas. Denna militärismen är något onaturligt, ja, samhällsfiendtligt, det börjar man i alla länder inse och erkänna, och mera behöfs icke, för att man