Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 1

sigt yttrade, att det fanns någon, — såvida naturen ej begått en förfalskning, — som skulle vörda hans minne genom att ej skingra hans samling, vaknade Theodor åter till medvetande, och med tillkämpadt yttre lugn frågade han entonigt: — IIvad menar du, käre onkel? Majoren riktade på Theodor en forskande blick, som icke tycktes tillfredsställa honom. Derefter sköt han till den öppnade lådan, hvarefter han gick fram till bordet med portföljen i hand. — Hin håle och hans mormor menar jag, sade han likasom förargad öfver sig sjelf, — föröfrigt, min vän, är det saker, som nu inte höra hit, heh! Efter min död ha ni tid att skämta så mycket ni behaga öfver mig. Men så länge jag ännu finns bland de lefvande, förbehåller jag mig hvarje inblandning i mina angelägenheter, heh! Och kom nu hit, min vän, så skola vi jemföra de båda vapensköldarne. Den at dig berömvärdt anskaffade måste vara ett sidostycke till den jag redan eger; de ha utan tvifvel utarbetats af en och samme mästare. Med dessa ord lade han de båda pergamenten bredvid hvarandra och granskade än det ena, än det andra med synbart välbehag. Theodors sinnesstämning hade ej sörbättrats genom majorens barska svar, hvilket han tillämpade på sig sjelf. Han deltog visserligen i samtalet, yttrade sig om enskildta aktstycken, men hans anmärkningar ljödo kalla och ointresserade, oaktadt hans bemödande att dölja sina verkliga känslor. För hans tankar sväfvade alltjemt brefvet med det namn, som han hatade mest at alla namn i verlden,