Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 1

— Bah, käre onkel, jag skulle inte vara en Lehmburg, om jag inte vore i stånd att när som helst reparera hvad du kallar ett fel, inföll Theodor leende, — men det har hitintills varit mig motbjudande att binda mig i äktenskapets fjettrar. — Hvilket visserligen inte är någon stor olycka för efterverlden, — anmärkte majoren ironiskt, — men det är din egen sak, heh! Föröfrigt ville jag inte tala derom. Jag vet att Fortis inte står väl anskrifven hos dig, men du gör honom orätt. Ilan är en at lefnadslust och lif uppfylld yngling, som man endast skadar genom att pålägga tvång. Låt honom vara litet fåfäng och högtsväfvande, det skadar inte. Han skall rida och jaga här så länge han behagar, och till dess han en dag plötsligt faller på den iden att se sig om i verlden; — och jag siger dig, denna tid skall komma, — återvänder han då efter några år och har samlat litet erfarenhet, så är han en man, inför hvilken ni alla få böja er. — Aha, käre onkel, dina ord i all ära, men en von Lehmburg för en IIainfeld? — Un von Lehmburg för hin håle och hans mormor! dundrade majoren, i det han stannade, och Theodor märkte till sin oro att vredens rodnad purprade den gamle herrns ansigte. — Jag vill emellertid inte tvista med dig derom, min vän, fortfor han med lugnt allvar, — men skulle du inte inse, att adelskapet är ett för oss heligt arf af våra förfäder, hvilket ingalunda berättigar oss att underskatta den sanna förtjensten, utan förpligtar oss till att bringa vårt eget lif i öfverens