Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1869, sida 1

— — — — ——————— nytt anlopp mot majorens orubbliga allvar. — Uyrbara hästar, började han och pekade med sin brinnande cigarr efter de försvinnande arbetshästarne, — ypperliga djur, fortfor han berömmande, då han vid en sidoblick tyckte sig upptäcka ett belåtet leende i den gamle herrns ansigte, — ja, ypperliga kreatur; om ett krig utbryter, så lemnar man dig inte en enda qvar, ty de äro alla nog kraftiga att bära den tyngsta gardeskyrassier. — Heh, tror du det? frågade majoren och vände sig till hälften till sin brorson; — konung och fosterland ha visserligen rättmätiga anspråk på mitt verksamma bistånd i sådant fall, men konung och fosterland kunna inte tvinga mig att ge mer än de lagligen kunna fordra, heh! Vare dermed dock icke sagdt, att jag ej frivilligt skulle göra min pligt och kanske mer, än man hade väntat af en vid avancement förbigången stabsofficer. — Nå, bäste onkel, ett sådant fall skall väl svårligen inträffa under de nästa femtio åren, lugnade kusin Theodor, för hvilken samtalet åter hade tagit en ogynnsam vändning, — om jag tillät mig att uppställa en för dig misshaglig förutsättning så skedde det endast för att framhålla förträffligheten af ditt kavalleri, som i helg provinsen söker sin like. — Dina hästar kunna visserligen inte jemföras med mina, svarade majoren kort — men äfven mina skulle svårligen befinna sig i så godt skick, om jag iställe för att här öfvervaka allt, aflägsnade mig under månader hemifrån. : Theodor kände förebråelsen, men har låtsade ej hafva förstått den,