lat en handling från riksdagens sida, hvilken skulle hafva så komprometterat vårt anseende som ett afslag till K. M:ts framställning här ekulle hafva gjort. Det märktes inom andra kammaren snart att man ville hafva saken afgjord, hvadan man befarade att bordläggning skulle begäras, hvarigenom en del af pressen erhållit tillfälle att ytterligare ventilera denna sak, på ett mer eller mindre grannlaga sätt. Det var derföre ej ovälkommet. när hr Ola Bosson Olsson genast uppträdde emot statsutskottets hetänkande, ty nu var diskussionen öppnad och frågan om bordläggning alltså afklippt. Flera talare yttrade sig för afslag, dock ingen af de mera framstående utom hr Hörnfelt. Emellertid erhöll finansministern frih. Ugglas anledning att visa, det brudgåfva åt prinsessor var en uråldrig sed, som gick tillbaka till den gamla landslagen, hvari konungen berättigades att för ett sådant ändamål upptaga gärd af folket. Sednast hade nationen voterat en brudgåfva åt Ulrika Eleonora år 1714, och denna ej mindre än 150,000 spec. — Hr L. J. Hierta vädjade till den ridderlighet, som ju alltid ansetts utgöra ett ädelt karaktersdrag hos svenska folket. Vi hade haft råd, yttrade tal:n, att uppresa en bildstod åt en konung, som vållade oss förluster af 23 af vårt land, lemnande den återstående tredjedelen utarmad; då borde vi ej nu skylla på brist uppå tillgångar. Hr Jöns Pehrsson ville ej orda mycket i saken, men önskade att kammaren begagnade den vältaligheten att helt tyst lägga sitt nej i rösturnan. — Hr C. A. Larsson talade åter för bifall, anmärkande att brudgåfvan måhända bordt utgå af konungens civillista, men — — talm stapplade här på målet, under det kammarens medlemmar sågo leende på hvarandra — riksdagen har icke så längesedan fått ,,öka H. M:ts behofver. Tal. menade naturligtvis, att riksdagen fått se H. M:ts behofver till godo, och att civillistans finanser icke voro så lysande, en erinran, som gjorde effekt, om den också icke röjde så stor finkänslighet. Till den humoristiske tal:ns argumenter hörde ock, att våra prinsessor äro af grundlagen förhindrade ,,att fara ut och se sig om efter en man-Att de som yrkade afslag skulle vädja till nöden i Småland, var naturligt, ehuru det är ganska tydligt, att smålänningarnes nöd vunnit ett större behjertande just i och genom brudgåfvan, än den eljest ådragit sig. Nu hafva många tidningar framhållit denna nöd och så skall riksdagen, som voterat brudgåfvan, näppeligen kunna vägra några anslag till det hungrande Småland. Hr C. A. Larsson råkade i brådskan att misstaga sig på en nolla, då han anmärkte, att beloppet ej var större än att det kunde fyllas genom 100 rdr från hvar och en af kammarens ledamöter, , och då hafva vi ändock 1100 rår att lefva på. Hr Jöns Pehrsson korrigerade likväl denna siffra och förklarade, att om hr Larsson ville lemna 1,000 rdr af sitt arfvode, så ville äfven han (Jöns Pehrsson) göra det. Hr Larsson var dock ej benägen att taga hr Pehrsson på orden. Propositionens bifall till statsutskottets utlåtande besvarades med långt öfvervägande ja. Votering begärdes naturligtvis, och nu gissade man på huru stor minoriteten (för afslag) skulle blifva. Det gissades på 40 å 50 röster, men siffran blef 64 mot 118. Man trodde sig likväl veta, att en och annan riksdagsman velat förstärka minoriteten, äfven då han nu önskade bifall till saken, för att lägga någon motvigt mot likartade anslagsfordringars återkomst. Första kammaren biföll statsutskottets betänkande utan vare sig tal eller votering, och sålunda är nu frågan om brudgåfvan lyckligen afgjord. Efteråt kan dock den anmärkning göras, att formen för detta ärendes behandling varit något besynnerlig. K. M:t hade tillförbundit sig att lemna den ifrågavarande brudgåfvan under förutsättning af svenska riksdagens och norska storthingets bifall. Det rätta hade väl varit, att K. M:t tillförbundit sig att om saken göra en framställning till de båda representationerna. Grundlagen tillerkänner visserligen K. M:t rätt att ingå traktater med främmande makter, och är detta förenadt med anslag, så måste det ske under reservation beträffande riksdagens bifall. Men här förelåg väl ingen sådan traktat, utan endast fråga om ett anslag, hvars beviljande tillkom riksdagen allena. Den nu begagnade formen är emellertid den traditionella, som lärer ännu begagnas t. ex. i England, men visst är att den strider mot det konstitutionella statsskickets väsen.