Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1869, sida 1

tunga steg hördes i yttre rummet, och straxt derefter klappade någon på dörren. — Stig in! utropade majoren och utblåste i detsamma tre små rökmoln öfver sin venstra axel, utan att likväl vända sig mot den inträdande, ehuru han på gången redan hade känt igen sin brorson Theodor. — Bästa godmorgon, käraste onkel, började den sistnämnde, i det han gick fram till den orörlige gubben, — jag hoppas att du har sofvit godt? — Heh, redan på benen? frågade majoren med en lätt anstrykning af ironi, och derefter lutade han sig närmare mot fönstret, synbarligen för att betrakta en långsamt framskridande hästs rörelser. — Hahaha, bäste onkel! Du behagar skämta, svarade Theodor muntert, i det han ett ögonblick ömt lade sin arm omkring majorens skuldror, hvilket den gamle tog som hade han ej känt det, — du talar som vore jag den värste sjusofvare i verlden. Nej, käraste onkel, jag hoppas att jag inte är af den sorten. — Jag hoppas det äfven, min vän, heh, svarade majoren; ,heh var ett favorituttryck hos den gamle herrn: — ingenting öfvergår att vara på benen i rättan tid, om ock endast för att ej beskyllas för lathet af sina underlydande. Öfver kusin Theodors breda ansigte flög en skugga af misshag. Han kände majoren tillräckligt för att veta mot hvem den sista anmärkningen var riktad. Han ansåg det således rådligare att föra samtalet på ett annat ämne. Sedan han en stund förgäfves bemödat sig att sammanvrida sina glesa mustascher till ett par utstående spetsar, tog han ett