Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1869, sida 1

småningom blef allt lifligare under förvaltarens uppsigt. Den gamle, sjuttioårige majoren var en ståtlig uppenbarelse. Smärt och högväxt höll han sig ännu lika så rak, som hade blott sjorton dagar förflutit sedan han tog afsked från krigstjensten. Derjemte voro hans rörelser, om än icke snabba, dock så säkra och bestämda som hade en fyratioårig mans, och ej en gubbes blod kretsat i hans ädror. Hans silfverhvita, ännu rika hår passade förträffligt till det ädelt formade hufvudet samt den stolta sjelfmedvetna hållningen och förlänade den ridderlige gubbgestalten en hög grad af aktningsbjudande värdighet. Hans hy var frisk oaktadt de oundvikliga skrynklorna och endast brunaktig på de något infallna kinderna. Gråa, borstlikt klippta mustacher vetäckte hans öfverläpp, men det öfriga af hans ansigte var slätrakadt, ett arbete, hvarmed majoren började hvarje dag af sin lesnad. Lägger man härtill en starkt böjd örnnäsa, en vacker höghvälsa panna, och framför allt ett par ljusblå ögon, hyilka framglänste med ungdomlig klarhet och mogen öfverläggning under de lätt rynkade, hvita ögonbrynen, så har man bilden af major von Hainfeld, en äkta aristokrat icke blott af gammalt, utan äfven af bästa skrot och korn, om hvilken skogvaktaren Herzbusch med full rätt kunde påstå: En adelsman, hvars make man får leta efter. Majoren hade stannat framför ett fönster och betraktade med välbehag den långa raden af kraftiga, hulliga arbetshästar, hvilka just utfördes ur stallen för att spännas framför vagn och plog, då