Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1869, sida 1

till en del maskstungna möbleringen. I stället för den fordna, enfärgade kalkrappningen, ser man nu smakfulla-tapeter, i stället för de högryggiga, utskurna stolarne — med undantag af de sista veteranerna i matsalen — stoppade soffor och stolar, och i stället för de dundrande befallningarne, som förr från den lille sjelfherrskarens fönster väckte eko mellan stall och lador samt påskyndade menniskors och djurs steg, har under de sista trettio åren knappt något skarpare förnummits än en allvarlig förmaning, hvilken, jemte en vis stränghet, alltid bar uttrycket af välvillig mensklighet. Major von Hainfeld var van att befalla, men hans befallningar ljödo lugna. Han visste att han ej behöfde anstränga sina lungor, för att så fort som möjligt se sin vilja utförd. Men om han stundom verkligen upptäckte en gröfre förseelse, hvarvid ett strängare uppträdande kanske hade varit påkalladt, så vände han sig bort för att icke se det, en åtgärd, som hos de felande verkade vida kraftigare än den mest dundrande straffpredikan. Som vanligt på slaget fem hade majoren från sitt sofrum inträdt i det varma förmaket; men ej iklädd nattrock utan en lång syrtut och höga bastanta stöflor, likasom hade han ämnat företaga en spatsertur eller promenadridt. Som vanligt hade han med långsamma steg gått fram och tillbaka samt derunder druckit sitt morgonkaffe, hvilket han krydlaade med röken från sin långa tobakspipa, och som vanligt kastade han då och då en belåte blick ut på den af gryningen ännu svagt upplysta gården, der det