Sessan Lovisa. Särskildt klandrar vår kollega, att icke ett enda af de skäl, på hvilka statsutskottet grundat sitt tillstyrkande votum, blifvit anfördt i utlåtandet, men gissar, att en god del af dessa skäl kan sammanfattas i uttrycket, att ott asslag ,ej går an — en motivering, som Åftonbladet finner lika beqväm som oduglig. Erkännande, att svenska riksdagen befinner sig i ,,en obehaglig efterhand, sedan ,,det blifvit så väl stäldt, att frågan om blifvande underhåll till prinsessan Lovisa först blifvit med fullständig enhällighet afgjord på danska riksdagen och norska stortinget sedermera utan diskussion voterat Norges andel i brudgåfvan, vill Aftonbladet dock icke, att det obehagliga i en sådan ställning och det personligt behagliga i att med ja besvara andras önskningar skall utöfva någon inflytelse på folkrepresentantens pligter. Efter allt detta kunde man vänta, att tidningen skulle i bestämda ordalag uttala sin öfvertygelse, att riksdagen bör, med underkännande af statsutskottets utlåtande, afslå den kongl. propositionen om brudgäfvan, men i stället finner man endast en visserligen åt detta håll pekande, men dock saken kringgående uppmaning till riksdagsmännen att ,,inför sina kommittenter öppet tillkännagifva, huru de uti ifrågavarande fall betrakta sin ställning såsom representanter för ett fattigt folk, som i flera landsdelar lider af stor nöd och der man för ögonblicket har den största svårighet att kunna få utgifter och inkomster att gå ihop. Med den kännedom vi tro oss ega om det svenska folklynnet våga vi uttala den åsigt, att hvarje riksdagsman, som inför sina kommittenter öppet förklarar, att han röstat ja till den begärda brudgåfvan, skall derpå ingenting förlora i deras aktning och förtroende, afgåfve han denna förklaring tillochmed inför en hungrande kommun. Det finnes hos nationen en! känsla af granalagenhet och ridderlighet, som den kitintills aldrig förnekat, äfven när dessa känslor varit stälda på hårdt prof. Det obehag, hvarmed folkrepresentanten, enligt Aftonbladets eget erkännande, skulle besluta sig för ett vägrande votum, skulle kännas dubbelt starkt hos folket sjelft, om det erfar, att den gjorda anhållan om en brudgåfva verkligen blifvit tillbakavisad — och detta så mycket mer som nationen har den lyckan att kunna egna odelad aktning och vördnad åt det kungliga husets qvinliga medlemmar, till hvilka man känner sig stå i djup förbindelse för deras privata dygder, lagda under en tid, då i så många länder dynastierna genom sitt sedeförderf göra hvad de kunna för att bringa förakt öfrer den monarkiska styrelseformen. Detta och de sympatier man hyser såväl för den unga kungliga bruden personligen, som för den förbindelse hon ingått med arftagaren till en skandinavisk krona, bör väl icke lemnas ur räkningen, när man vill göra sig till sakförare för hvad folket! tänker och känner i detta ämne. Det materiella betrycket ligget i ena vågskålen och dessa känslor i den andra. Och när nu en riksdagsman genom den kungliga propositionens framläggande blifvit försatt i det ingalunda angenäma dilemma, som här företer sig, så torde han icke vara att klandra, om han föredrager att med några ören pr hufvud öka skattebördan än avt bidraga till ett beslut, som skulle trycka oridderlighetens pregel på det ädelmodiga svenska folket. Huru pass välberäknadt det var attunder närvarande tidsförhållanden framställa den ifrågavarande propositionen är en annan sak, hvarom tankarne lära vara föga delade. Men här gäller i någon mån till ursäkt, att man å högsta ort trots digra statistiska uppgifter, trots Kongl. Maj:ts befallningshafvandes rapporter, trots tidningarnes dagliga berättelser om den nöd och det betryck, som en kedja af mindre goda skördar och partiella missvexter framkallat, icke har riktigt klart för sig huru det står till i landet. Man skulle annars tvekat att framkomma med det, förslag til armereorganisation, som nu föreligger och som, om det antoges, skulle medföra ofantligt ökade skattebördor. Brudgåfvan til prinsessan kommer icke att verka som det dun, bvilket, enligt sagan, bräcste den för tungt lastade dragarens rygg. Att den ena lilla obetydliga förökningen af en börda lagd till den andra, kan åstadkomma ct sådant resultat är emellertid en obestridlig sanning, som nog behjertas äfven a de riksdagsmän, som denna gång rösta ja till det begärda anslaget. Väl vore, om man å annat håll kunde komma till insig af att monarkien står tryggare i samma mån som den icke trycker allt för hårdt på sitt underlag — att de förmåner den möjligen medför skola bättre uppskattas i den mån den inskränker sina anspråk på folkets uppoffringar inom billighetens gränser. Lyckligt vore ock, om Europas regenter i allmänhet så uppfostrades, att intresset för deras länders andliga och ekonomiska angelägenheter finge ett, om än anspråkslöst, rum, vid sidan af intresset för kärrebyssor och andra krigiska anstalter. ö j Staden och Länet. Göteborgs Museum. För dem, .som i morgon och närmast påföljande Söndagar ämna besöka den lokalinom Museum, hvilken upptager de zoologiska samlingar