Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1869, sida 2

digheter säga: Min vän, jag erkänner er goda vilja, men i detta fall har ni antingen drömt eller hört misste. Om jag då fasthöll vid mina uppgifter, skulle han ännu allvarligare säga: Min vän, jag önskar att både ni och herr skolmästaren hafva misstagit er; säg herr Deus detta, och laga så att edra fantasier ej offentliggöras som dåraktiga rykten, — ja, det skulle han helt kallt svara samt derefter börja tala om jagt och skogsskötsel för att för alltid nedtysta saken. Ja, tro mig, dyraste magister Nimrodensis, majoren låter heldre ruinera sig än han tillåter någon att opåkallad blanda sig i hans familjeangelägenheter, isynnerhet när de äro af så föga uppbygglig natur. — En ovanlig karakter, anmärkte Deus och skakade på hufvudet, — en aristokrat af gammalt skrot och korn. — Ja, en adelsman, hvars make man får leta etter, bekräftade Herzbusch, — och likväl om jag rapporterade till honom: Hin håle har i natt farit fram och ödelagt alla våra skogar, så skulle det nte gripa honom hälften så djupt, som fall jag berättade honom hans brorsons skurkstreck; men ingen menniska skulle cunna märka det på honom. Nej, saken: nåste handhafvas på annat sätt, och beänk, att om unge herrn verkligen vore tans son, huru djupt måste det ej då gräna honom att erfara, att hans eget kött ch blod, om än oskyldigt, gifvit anleding till hans öfriga slägtingars skurktreck. Och kan han inte i så fall ha ina giltiga skäl att ända till sin död emlighålla sitt förhållande till unge herrn? )u inser således att vi, af undseende förss tajoren och unge herrn, måste vara myc-Ili