Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1869, sida 2

Göteborg den 5 Februari. I vårt sednast meddelade bref från riksdagen af den 3 dennes påpekades såsom sannolikt, att flera motioner rörande ändringar i tryckfrihetsförordningen komma under denna riksdag att till konstitutionsutskottet ingifvas. Om så sker, kan man icke säga, att de komma oväntadt eller utan grundade anledningar. Man känner, icke minst inom pressen sjelf, nödvändigheten af att något allvarligt göres för att survägenrödja det omoraliska ansvaringssystemet, i skygd af hvilket personer, pvärdiga att deltaga i den offentliga disskussionea, ockra på de onda lidelserna, kränka det offentliga ordets ära och arseta allt hvad de förmå på att göra sjelfva tryckfriheten, det vigtigaste värnet sfför folkets alla öfriga friheter, förhatlig. Lyckas nationens ombud finna det rätta medlet att tillintetgöra det ifrågavarande systemet, utan att i någon den ringaste mån kringskära den fullständiga tryckfrihet, som grundlagen nu tillförsäkrar landet, så har man funnit den lösning af en magtpåliggande fråga, som vi tro, att den allmänna stämningen hos nationen nu mer än någonsin begär. En motion i denna riktning har redan den 4 dennes blifvit väckt och föreligger oss i de med gårdagens post anlända Stockholmstidningarne. Motionären är ledamoten i Första kammaren, hr Hallenborg. I det vi till en annan dag uppskjuta hvad som kan sägas om detaljerna af detta förslag, meddela det här: Motionen har följande lydelse: Det missbruk af den fria yttranderätten, hvartill åtskilliga af den periodiska pressens organer på senare tider gång efter annan gjort sig skyldiga, har inom hela landet framkallat en lika allvarlig som rättmätig ovilja. Att tidningar, hvilka synas hafva gjort till sin uppgift att uppvigla eller förvilla, i stället för att lugna och upplysa; att uppmuntra till i stället för att beifra lagöfverträdelser; att medelst sanningslösa och förvrängda framställningar om personers enskilda förhällanden söka skada deras medborgerliga anseende, i stället för att visa aktning för det enskilda lifvets helgd; att sådana kunna icke allenast med ekonomisk fördel spridas, utan äfven till antalet förökas, vittnar visserligen om ett högst beklagligt tillstånd af råhet hos en stor del af den tidningsläsande allmänheten, men skulle dock icke kunna ega rum eller åtminstone icke såsom nu frodas, utan de felaktigheter, som förefinnas uti nu gällande tryckfrihetsförordning. Till dessa måste otvifvelaktigt i första rummet räknas föreskrifterna i 1:sta och 4:de Ss rörande ansvarigheten, och dernäst bestämmelserna i 5:te S angående Sammansättningen af jury i tryckfrihetsmål. — Hvad nu först beträffar ansvarigheten, så kan det icke annat än i hög grad kränka det allmänna ättsmedvetandet, att en tidningsutgifvare, som upphäfver sig till domare öfver allt wad som tilldrager sig i såväl det ofentliga som enskilda lifvet, som förklarar ig kämpa för sanning, upplysning, frihet ch sjelfständighet, skall, då han icke sjelf ågar att ikläda sig ansvaret för de sater han offentliggör, ega rättighet att lega n medmenniska, som, derest dessa befinas straffbara, emot betalning åtager sig tt i hans ställe låta beröfva sig just det, vars härold han uppgifver sig vara: frieten. — Hvad dernäst angår Juryns samlansättning, så är denna för närvarande f beskaffenhet, att den gör för ansvarinen möjligt ej allenast att till jurymän ilja personer, som helt och hållet sakna edborgerligt anseende, utan till och med idana, på hvilka i sjelfya verket ansvat för en brottslig artikel hvilar, till följd raraf de, som eljest kunna hafva skäl Il klagan, finna sig förhindrade att så