Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 3

IT 1100C00v A MIIU)dI. ÖPIAHUG fe Me GLADE VV var liflig. A ÄAFAÄEEÄE— om Stadsbiblioteker. Man talar i våra dagar och i vårt lan mycket och gerna om folkuppfostrans vig och betydelse, och med en viss stolthe framhållas såsom mönster de samhällen hvilkas skolväsen nått en ovanligare ut veckling. Det är ock i sanning en gläd jande företeelse detta brinnande nit fö mensklighetens höjande, för kunskaper: och dermed förenad humanitets spridande i allt vidare kretsar. Skall man månne betrakta det såsom ett fåvitskt tal, då v härmedelst våga påstå, att dock ännu, åtminstone i en riktning, mycket, ja nära nog allt, återstår att göra? Det ord, som är ställdt i spetsen för denna uppsats, antyder hvilken denna riktning är: här saknas goda, stora, för alla tillgängliga boksamlingar. Vi skulle ofvan ej ens kunnat tala om ett ,,nära nog, derest ej just på senaste årtionden osvikliga tecken visat sig, att man med den kraft och det allvar, som frågans vigt kräfver, börjat behjerta dess betydelse för den egentliga massan af folket. Dess behof är sålunda verkligen numera i det hela genom sockenbiblioteker och arbetarebiblioteker bättre tillgodosedt än flertalets af de såkallade bildade klasserna. Det är dessas talan vi här skulle vilja föra. Uppfostran slutar ej med skolan. Äfven den vackraste akademiska grad är föga mer än ABC i det alfabet af kunskaper, som än är qvar att läras. Sjelfodlingens stora verk återstår att utföra långt sedan informatorer och professorer slutat sina arbeten och uttömt all sin skicklighet. Och det behöfver knappast tilläggas, att en god del af det arbetet måste utföras under inflytandet af god läsning och med goda böckers tillbjelp. Men den ädla jemlikhetsgrundsats, som vid sjelfva skolundervisningen följts, som gjort statsrådets son till ,,knäkamrat med handtverkarens, upphör att gälla vid skolårens slut. Allas barn böra väl, enligt vår åsigt, förses med grunderna till vetande och sättas i stånd att det förkofra, men endast den rikes barn, som ega tillgång till en stor, välförsedd boksamling, få i verkligheten medel sig i händerna satta till detta syftes ernående, den obem Hade är ofta nog utestängd från möjligheten att få studera en bok, då den som bäst behöfdes. Vi gifva barnen den förberedande undervisningen, meddela dem smak tör, ja ofta ett allvarligt begär efter ytterligare förkofran, hvilket allt förenar sig i att göra goda böcker till en nödvändighetsvara för själslifvet; — och seJan göra vi ingenting för att tillfredsställa let!ebehof. Det vare sjerran från oss att vilja öfverskatta värdet af boklig lärdom. Den ir till föga gagn utan sjelfständig forskning och sjelfständigt tankearbete. Men soda böcker innehålla just dugliga mäns jjelfständiga forskningar och undersökninsar, och dessa hafva helt visst ej förlorat vågot af sitt värde genom att hafva blifit satta på papperet till andras gagn. Man anser det vanligen för en stor förnån och såsom en källa till förädling att å personligen umgås med män, utmärkta ? kunskap, snille och smak; — att stulera deras verk är, i brist på andra möjigheter, en ingalunda förkastlig utväg, ch böckerna bringa oss i beröring med lylika personer från alla linder och ållrar. Öckså, huru eger ej hvarje verkligt od bok — en af dem, som aldrig dö, — örmågan att ej allenast skänka nytta och vöje för stunden, utan ock at; utpregla n. hel karakter, grundlägga e.; helt liis iktning! Huru mången af de väldigasie, iksom af de ringare andarne i verldsbitorien bära ej vittne om uthe precious lifeblood ot some masterpirit, enbalmed and treasured up on purose to a life beyoad life! : ,Biblioteker och Museer, yttrade en ång solkrepresentanten Grågoire i ett utåtande af utskottet för allmänna underisningen, ,äro på sätt och vis menniskondens verkstäder. Huru mången, som änge plågats af snillets oroliga sökande, ar lärt sig känna sin kallelse vid läsanlet af en god bok eller vid betraktandet f ett konstverk! Det var inför en af Raaels taflor som Correggio insåg att äfven dan var skapad till målare; det var vid äsningen af Cartesii , Meditsetiones som Malebranche fick visshet om sin kallelse. Och gälla dessa allmänna anmärkningar 5fverhufvud vårt hela land, så finnes dock nom dess gränser särskildt ett eller annat samhälle, hvars hela utveckling och rigtsing gör behofvet af dylika institutioner lubbelt kännbart. Det gifves två gamla,