Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 2

hvarför jag ställde cy hit; om honom skola vi tala vid ett annat tillfälle, då förhållandena utvecklat sig vidare, I dag ville jag endast höra af er hur min kusin Theodor står hos majoren. — Ganska bra, så vidt jag underordnade och enfaldige man kan förstå, svarade Reiber försigtigt, — junker Theodor måste trifvas hos oss, ty han visar sig alltid vänlig mot herr majoren, om den nådige herrn är vid dåligt lynne eller inte. — Då skulle han äfven bli en god herre, om han skulle ärfva godset Hainteld? frågade Magnus lurande. — Det kan jag inte bedöma, nådige herre, blef det försigtiga svaret. — Se så, gamle vän, återtog Magnus och klappade nedlåtande kusken på axeln, — inga omvägar; ni vet att jag nyss haft en sammankomst med honom, dock kan detta hvarken inverka på mitt eller ert omdöme; tala således öppet; jag anar att ni inte hyser så öfverdrifvet stor tillgifvenhet för honom; det är med er på samma sätt som med mig. — Ja, nådig herre, om jag skall säga sanningen, så ville jag inte ha någon annan än just er till herr majorens efterträdare, om den gode berrn — hvilket Gud förhindre — skulle lemna detta jordiska. Också vi ha vår stolthet, och jag skulle önska att efter herr majoren åter en verklig adelsman kom till styret, en adelsman, hvilken liksom herr majoren också unnar småfolket något samt derjemte för ett lif, som det höfves en högboren herre; ty vårt stackars Hainfeld har blifvit ett kloster alltsedan den saliga fru majorskans död; allt för mycket borgerligt, hvartill den unge herrn är orsaken.