Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 2

stysk trohet, som här uppenbarar sig, sådan som det preussiska folket visade konung Fredrik Wilhelm III i olyckans dagar, en känsla, för hvilken jag hyser den djupaste vördnad, hvar jag träffar densamma. Hvad slutligen kurfurstens statsskrifvelse angår, så kan jag icke deruti se någon förbrytelse, enär den rättsdeduktion, som den innehåller, efter min åsigt är hufvudsakligen riktig. Det man isynnerhet tillvitar kurfursten är, att han genom utländskt understöd vill återvända till Hessen. Grefve Bismarck har i går sjelf framhållit, att dylika yttranden äro temligen likgiltiga, samt att konungen af Hannover förnämligast borde dömas på grund utat upprättandet af den hannoveranska legionen och den hannoveranska komitän i Hietzing. Jag håller mig till dessa ord och frågar: Hvar är den hessiska legionen och den hessiska komitn? Hvad berättigar oss till beslags läggande på kurfurstens förmögenhet? Ministerpresidenten har visserligen talat om en ,, politisk nödvändighet; men jag låter icke vilseleda mig at tolkningar utaf sådant slag. Jag finner icke någon annan ,,nöd än bristen på goda skäl för att motivera den tilltänkta tvångsåtgärden. I mina ögon fortfar det att vara en våldshandling, måhända en hämnd, eller — som deputeraden Waldeck yttrade — en revolutionär akt, hvartill jag ej vill lemna mitt bistånd. Jag har ej lust att hjelpa regeringen till en hemlig fond på en half million, som nödvändigt skulle söröka demoralisationen. Etter Mallinckrodt talade den nationalliberale deputeraden Braun (Wiesbaden), som förmenade, att den gamla jörbundsrätten icke längre förefanns, samt att det således var löjligt att tala om trohet till densamma. Till och med om exkurfursten af Iessen skulle lida orätt, vill jag dock helhre detta, än att Preussen och Tyskland skulle lida skada. En docent i privaträtten kunde enthusiasmera sig för exkurfurstens rättigheter, men icke en politiker och patriot. Derefter talade Herrlein från Cassel, som konstaterade, att man öfverallt i Kur-Hessen djupt deltog för exkursursten, som alldeles icke vore någon sarlig motståndare för Preussen. År 1866 hade han visat stor villrådighet, i det han icke kom konungen af Hannover till hjelp vid Langensalza, utan hade suttit orörligt stilla, intilldess det var för sent. , Preussarne togo felt — så yttrade han — om de trodde, att man i Kur-Hessen fann sig så särdeles lycklig öfver att vara annekterad med Preussen. Man hör visserligen många vackra tal om budgeten, men detta oaktadt förblir allt vid det gamla. Jag skulle blygas för mig sjelf, om jag biträdde detta lagförslag. På denna punkt af debatten reste sig grefve Bismarck under allmän uppmärksamhet i salen. Hans tal, som specielt på de ställen, der det lemnade upplyeningar om situationen i Europa, följdes med största spänning af deputeradekammarens medlemmar, mottogs med stort bifall. Vid omröstningen antogs regeringens förslag med stor pluralitet. ITALIEN. Konungen skall stanna i Neapel till d. 15 dennes och det påstås, att prins Napoleon med gemål först den tiden skall begifva sig dit. FRANKRIKE. .Pays har under den sednasto tiden rasat mot församlingsrätten, och detta har gifvit andra tidningar anledning till allvarsamma betraktelser ötver det olika sätt, på hvilket mani England och i Frankrike förstår ordet framåtskridande. I det förra landet är ett ständigt och lugnt framåtskridande; i det andra är framåtskridandet endast ett vunnet schackparti, som i morgon åter kan förloras. England går ständigt framåt, Frankrike hoppar fram och tillbaka. — Lagen om församlingsrätten daterar sig från den 6 Juni 1868, och redan vid de första försöken till dess tilllämpning började Rouher bjuda till att beröfva folket denna rätt. , France kallar detta förfaringssätt för ett ,,Penelopearbete, och , Libertö yttrar: ,Hvarför icke bekänna det? Känslan af bittra missräkningar gifver sig luft hos oss, då vi se, huru Frankrike, som var ett stort land, icke kommer ur fläcken — och likväl är ingen enda minut att förlora, så vida vi icke skola blifva efter. ,France yttrar: Vi äro ett förunderligt folk, som med nöje efterhärmar alla andra folks fel, utan itt låta deras goda egenskaper tjena oss ill exempel. ENGLAND. I en korrespondens från London af den 29 Januari heter det: Hvad de mycket omtalade reformerna — isynsterhet de ekonomiska inom de särskilda regeingsbyråerna angår, förgår numera ingen dag, itan att man hör omtalas afskaffandet af en eller innan väl lonad post, eller det totala upphäfvanlet af någon afdelning inom de olika departemenen. Obarmhertigast regera i detta afseende Cardvell och Childers i krigsoch marinministererna, ch en gruflig förskräckelse har bemäktigat sig n del fjenstemän, som hittills haft det lugnaste if i verlden. Härvid ba ofta förekommit kostliga cener. Så hade marinministern Childers — hvilen gjort sig till pligt att se allt med egva ögon, st. f. att tro på rapporter — för några dagar edan oförväntadt gjort besök i en del af de uner hans departement lydande byråerna. I en at em öfverraskade han tre tjenstemän, hvilkas syselsättningar på embetsrummet voro följande: Den ne låg makligt utsträckt och läste en roman, unABABA33 — — — —— — — — ——2 —— — O — 2 varför jag ställde cr hit; om honom skols j i tala vid ett annat tillfälle, då förhål ndena utvecklat sig vidare. I dag villelin