Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

Bakom dem, på andra sidan om gräsfoslar, väl dolda mellan hagtornsbuskar och nässlor samt tillräckligt nära, för att kunna höra och förstå hvarje ord, lågo skogvaktaren IIerzbusen och hans vän, magister Deus, båda fullkomligt orörliga. De hade följt Reiber så länge, till dess de slutligen sågo honom taga plats på den ensamma grässoffan, hvilket väckte den förmodan hos dem, att milstenen hade blifvit bestämd till mötesplats för kusken och hans obekante bundsförvandt. Emellertid skulle de svårligen hafva kommit så nära utan att upptäckas, om icke Reiber, efter en sjerdedels timmas väntan, i sin otålighet hade smugit sig fram till värdshuset. Då han återkom efter en kort frånvaro, lågo Herzbusch och hans vän så väl dolda bland buskarne kring grässoffan, att de ej behöfde frukta att upptäckas vid den i öster uppgående månens sken. Men då slutligen Magnus inträffade och af den honom ödmjukt mötande kusken följdes fram till milstenen, fogade en lycklig slump att de satte sig på en punkt af soffan, der de båda lyssnarne befunno sig nästan omedelbart bakom dem. — Låt oss sitta ned här, min käre Reiber, sade Magnus med förnäm förtrolighet, — vi kunna härifrån bäst öfverse vägen åt båda håll, och jag har mina skäl att ej vilja ses af någon, som kanske känner er; ni kunde derigenom få obehag, hvilka jag vill bespara en så gammal a trogen tjenare hos familjen von Hainfeld. — Nådig herrn är alltför nedlåtande mot mig och skattar mina ringa tjenster för högt, svarade Reiber klagande och