Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1869, sida 2

— Skall du träffa Reiber i dag? — Han lofvade komma, och hitintills har han visat sig tillförlitlig. — Vi behöfva honom egentligen ej mera, men man kan inte veta hur slumpen fogar; affärda honom således inte för kort, den skurken inser nog, att majoren ej kan lefva mycket längre, och försöker att genom sina tjenster mot oss tillförsäkra sig ett beqvämt nådebröd. Iahaha! Han skulle bedraga oss likasom sin nuvarande herre, hånlog Magnus. En handfull ärter slog nu mot rutan utifrån. — Der är han redan, fortfor Magnus, i det han hastigt gick fram till fönstret, stack sin hand Dakom jalusien och klappade mot rutan. — Nu vet han att jag bar förstått honom och han väntar på mig, sade han derefter — vi behöfva således inte öfverila oss. Men vi äro ju färdiga, vi ha ju talat om hvad som behöfdes; det gäller att ha ögonen öppna och uppträda energiskt i det afgörande ögonblicket. Du vet hvar du träffar mig, om du har något vigtigt att meddela mig. — Jag vet det; ett ruskigt logis du har valt dig. — Godt nog, då man inte kan betala något annat; låt mig bara komma i bättre förhållanden, så börjar jag ett annat lif. — Har redan ofta sagt så; tjugotusen thaler vore för dig en vattendroppe på ett glödgadt jern; — men det rör mig inte, bäste kusin, tillade Theodor, då han såg att Magnus rynkade ögonbrynen. — Hvar och en har sin smak, och här har du nu tio Fredriksdorer.