Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1869, sida 3

ÖL Just hufvudspelaren, svarade krögaren bestämdt, — och jag funderar just på om vi inte kunna arrestera honom. — Går inte an, sade bysogden och tillslöt ögonen med embetsenlig värdighet, — bevis saknas, och utan bevis kan till och med en president inte uträtta något. — Ilvad behöfs. bevis, om vi i all tysthet garfva lädret på honom, frågade krögaren under den fikasinnade grofsmedens bifallsyttringar, — pengarne får Jag ialla fall inte igen, och det vore billigast att revanchera sig på det sättet. — Går inte an, granne, upprepade byfogden med orubblig värdighet, — ätminstone vill jag inte ha något att göra med saken. Deras samtal afbröts nu genom en häftig ringning på förstugudörren, hvilket antydde en ny gäst. Mutter Tiegel skyndade genom blomsterrummet ut till förstugan, men lemnade i sin brådska dörren öppen efter sig. De tre grannarnesblickade nyfiket efter henne, och deras förvåning var gränslös, då de i den nykomne igenkände majorens frände, som mutter Tiegel, efter nägra i hviskande ton vexlade ord, äfven förde till det aldra heligaste. fvertygelsen om riktigheten af krögarens misstanke rubbades genom denna omständighet både hos smeden och byfogden, hvilka ansågo att en så förnäm herre svårligen skulle inlåta sig med en dylik galgtogel. Men likaså bestämdt åberopade krögaren sitt normska minne, hvarvid han högt och dyrt lofvade att ej hvila, förrän han hade öfvertygat sig om den hemlighets