Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1869, sida 2

bärsbladdoftande moln öfver deras halffyllda glas. Krögaren hade tagit ordet och berättade med stor ifver en tilldragelse ur sitt lif, hvilken väckte hos hans båda uppmärksamma åhörare både ett behagligt leende och tilfälliga utbrott af förvåning. — Ja, ser ni grannar, förklarade han och stötte till sin pelsmössa, så att den flög öfrer på venstra örat, — jag har ett normskt minne för fysiomier, det vill säga jag behöfver bara se en menniska en gång i min lefnad, för att efter hundra år känna igen honom på momangen. Ja, jag kastade bara en blick från köket genom dörrspringan, då mutter Tiegel gick in i kammarn, och jag svär på att jag redan förr observerat karlen, som sitter derinne. Byfogden och smeden skakade betänksamt på sina hufvuden, utblåste några rökmoln, och sedan krögaren tillknipit det högra ögat, fortfor han: — Och nu vet jag också hvar jag har observerat honom; jag borde egentligen tiga, men ni äro ju båda två gifta och veta derför lika bra som jag, att saker kunna arrivera, som man helst tiger med för gumman. — Mycket rätt, anmärkte byfogden och nickade på hufvudet. — Husfreden går framförallt, tillade smeden med ett betecknande leende, hvarefter krögaren åter tog till ordet. — Således, grannar, minns ni, att jag i fjol förde den brune, tvåårige fålen in till stan och sålde den för hundratio thaler? — Hade inte beböst resa till sta n för den saken, granne, anmärkte smeden