Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1869, sida 1

REV, MMS 2r2 — L— — —— — Frän Berlin. (Korrespondens till H.-T:n.) Berlin den 24 Januari 1869. Man har om 1866 års Pariserexposition yttrat, att den troligen kommer att bli den sista i sitt slag, emedan dylika industriella folkturneringar icke längre uppfylla sitt ändamål och, såsom man i Paris sett, nedsjunka till en stor marknad, till en mönsterpuff. Här i Tyskland äro vi af annan mening. Vibetrakta de allmänna utställningarne, huru än den sednaste af dem må hafva utfallit, fortfarande som hittills såsom de nationella industripröfningarne, vid hvilka folken sjelfva uppskatta sitt fredsvärde. Lyckligt det folk, som i en sådan pröfning medför förmågan att se. De tyska industriidkarne ha uti Paris i verkligheten sett och pröfvat sig. De ha känt, att de ej kunde bestå profvet, och att Tyskland, som under medeltiden bragt konstslöjden till höjden af mönstergiltighet, i dag står långt tillbaka för flera folk, som fordom gått i skola hos detsamma. På samma år 1866, under hvilket icke tändnålsgeväret, utan ,den tyska intelligensen i vapen vann den eklatantaste seger öfver det slaviska Österrike, bereddes oss i Paris ett industriellt Sadowa. Ingen menniska hos oss tviflar ännu härpå. Då fördenskull för någon tid sedan inom Berlins stadsrepresentation den iden uppdykade att redan inom 5 år i Berlin föranstalta en internationell industriutställning, bekämpades den snart med den riktiga invändningen, att vi behöfva minst tvä decennier för att nå den ståndpunkt, på hvilken vi i vårt eget land med heder kunna underkasta oss en stor industripröfning. Från denna insigt öfvergick man till utforskandet af orsakerna till vårt nederlag, och efter knappa två års förlopp se vi redan alla medel för dessa orsakers upphäfvande mycket verksamt satta i rörelse. Framför allt insåg man, att alla försök att skydda industrien genom en mängd föreskrifter rörande handtverksprof, skrån etc. misslyckats. Detta skyddblef i stället en insnörning, under hvars tvång industrien förqväfdes. Yrkesskickligheten kunde inom murarne af dessa föreskrifter ej finna vägen till den genialitet, som den ej kan undvara, om den vill tillfredsställa — artistiska fordringar, om den vill blifva till konstindustri. Den tyska konstindustriens blomstringstid under medeltiden var ju tillika mästersångarnes tid, folkdiktkonstens tid, då färdigheten i industriellt arbete gick hand i hand med prydligheten i tankeuttryck! Det är visst icke nödvändigt, att hvarje handtverkare, för att kunna förfärdiga ett godt arbete, äfven måste vara diktare, såsom måhända hans stamfader för tre århundraden tillbaka — Gud bevare oss för slikt; den poetiska öfversvämningen är i våra dagar dessförutan redan stor nog — men frihet i rörelso behöfver industrien, för att kunna sträfva framåt mot konstnärliga mål. Nåväl, de hittillsvarande bojorna ha redan lossats från densamma, vi ha fullständig yrkesfrihet. Hvad som i Paris föll synnerligt i ögonen vid de tyska arbetena, var bristen på smak i formerna. Skulle ni väl kunna tro, att denna brist Bör föras tillbaka ända till det trettioåriga kriget? Detta låter paradoxt; men det är ett faktum, att tvenne århundraden, inclusive de sednaste 50 åren med deras storartade industriella framsteg, ej förmått att helt och hållet utplåna de fruktansvärda härjningar, med hvilka nämnda krig hemsökte den dåvarande oförlikneliga folkvälmågan och allt, som stod i sammanhang dermed, isynnerhet den tyska konstslöjden. Men detta tillhör kulturhistoriens område! Nu är frågan om att bilda och höja slöjdidkarnes smak. Den första åtgärden i denna riktning var upprättandet at ett central-slöjdmuseum i Nordtysklands hufvudstad. Detsamma innehåller icke blott en redan nu mycket rikhaltig samling af industriella mönsterarbeten, isynnerhet i mattväfnad, glasmålning och glasslipning