Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 2

den anmärkningen, att jag vore klok nog för oss båda; korteligen, bäste Fortis, det återstod mig slutligen ingenting annat än att ta min tillflykt till ett sista medel. — Dock ingen skymf? frågade Fortis, som hänrycktes allt mera af Gabrieles skildring. — Men Fortis, hur kan du ens tro något sådant? Nej, bäste Fortis, du kan ej ana det. Då jag nemligen ej såg någon iddning mera undan hans enträgenhet, förklarade jag öppet för honom att jag redan älskar en annan — — — Hvarvid han föll i vanmakt? afbröt Fortis med triumferande min. — Ingenting mindre än det, fortfor Gabriele hastigt, — han gjorde sig ej ens den mödan att fråga namnet på den lycklige, som jag skänkt mitt hjerta, utan påstod, att en oskyldig ungdomskärlek ingalunda hindrar ett sednare giftermål med en annan, och att äfven han ej kunde tritaga sig från några ungdomsdårskaper. Men nu var mitt tålamod slut. Kusin Theodor, utbrast jag och lemnade hans arm, du tvingar mig att yppa en hemlighet, som ännu inte skulle blifva känd; så hör då: Jag älskar icke blott en annan, utan är äfven förlofvad och skall gifta mig redan i år. — Bravo! utropade Fortis jublande, medan Rosa med förvåning betraktade än Gabriele, än Fortis, — det verkade väl afkylande på den ömma kusinen? — Ja, något, ty han frågade mig med jemmerlig uppsyn hvilken jag då hade utkorat till min make. På denna fråga var jag inte beredd och kunde inte heller vara det, emedan jag ej hade trott honom vara så indiskret. Jag funderade en half mi