Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 2

du naturligtvis lyckliggjort honom med ditt ja. — Fortis, man kan bli förtviflad! utropade Gabriele, likasom harmsen öfver denna verkliga eller låtsade känslolöshet; — jag skulle gifta mig med kusin Theolor, som nästan kunde vara min mormorspror? Nej, Fortis, ett sådant utlåtande hade jag inte väntat mig af dig, det kan omöjligt vara ditt allvar. — Mitt fullkomligaste allvar, kära Gabriele, bekräftade Fortis med ett skadegladt leende, som just bevisade motSatsen. — Du motsäger endast af fallenhet för opposition, ifrade Gabriele, och hennes anigte glödde af sinnesrörelsen, — ty i beraktande af ditt annars så aktningsvärda iskådningssätt och vår gamla vänskap kan ag ej tro, att du med lugn skulle se mig senom ett sådant steg störta mig i ohjelpig olycka. — Du har rätt, Gabriele, återtog Foris, i det han räckte henne handen, — ag ville verkligen motsäga dig endast af oppositionsanda. Jag gillar af hjertat, att du gaf den gamle bonden en korg. Men nur förhöll herr kusinen sig dervid? Har an gråtit eller svurit? Jag ville ha sett hans komiska figur. — Intetdera; han blef till min förskräckelse ännu envisare. På alla mina förnufiga invändningar hade han ett dåraktigt svar. Jag påpekade skillnaden i ålder, jag framhöll att jag ej älskar honom och aldrig kan älska honom. Jag blef derefer otålig och sade honom öppet, att han var för enfaldig för mig och det är nte för mycket sagdt, hvilken invändning han kallblodigt tänkte undanrödja genom