Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 1

vägrade att arbeta tillsammans med ut Åskottet. Då man tager alla dessa förhå landen i betraktande, skall den tid, uf skottet behöft för sitt omfattande arbet synas mindre lång, ochåman skall förvåna öfver de uppnådda resultaterna. Utskottet har satt sig noga in i all de bestående förgreningar utaf den stor ssumma af menskligt el nde, som kalla det Köpenhamska stuis:äsendet, dett anaidernas såll, hvari årligen Spårlös I I försvinner en half million rigsdaler, ute Jatt det förslår. Det är allt annat än upp byggliga skildringar, som lemnas härifriut, mest i form af statistiska upplysningar nakna siffror, utan något slags utprydnad shvilka emellertid visa, hur i grund och botten dålig den nuvarande ordningen — seller måhända rättare oordningen — är Jag vill emellertid icke försöka på att beskrifva de bestående institutionerna, hvilket hos läsaren skulle kräfva eu kännedom om härvarande förhållanden, som icke kan förutsättas -— möjligen torde jag en sannan gång få tillfälle att meddela enskilda betecknande drag deraf. Jag vill heldre bålla mig till den andra sidan af utskottets verksamhet, nemligen utveck lingen af de principer, på hvilka, enligt ess sörmenande, ett välorganiseradt satgväsende hör hvila. Här har nemligen utskottet den stora förtjonsten att på ett klart och sundt sätt hafva uppställt de i r, hvilka böra ligga till grund för sådant, samt att ha genomfört dessa i sitt detaljerade förslag. I fall man kan tala om en princip för den nu bestående fattigvården, skulle det vara, att denna behandlar alla fattiga efter en och samma metod, skär dem alla öfver en kam. Den försörjer dem väl på olika sätt, men utan att företaga något slags afsöndring mellan dem efter de orsaker, som föranledt dem att söka fattigvården. Utan hänsyn till hvarje serskild behöfvandes moraliska tillstånd eller orsakerna till hans ställning, sammanblandas de moraliskt förderfvade med de hederligare, de late och dagdrifvarne med de arbetsamme, hvilka utan eget förvållande och genom omständigheterna blifvit nödsakade att taga sin tillflykt till fattigvården. I arbetshusen — säger berättelsen — ligga personer, hvilkas vandel varit allt annat än moralisk, sida om sida med sådana, om hvilka intet ohederligt är kändt; i upptagningsanstalterna för interimistiska fosterbarn måste raska och snälla barn dela lott med och ständigt vistas bland individer, hvilka äro anbragta i stiftelsen till straff för tjufveri eller lättja I ,,Almindeligt Ilospital finnes en mängd personer, som befunnit sig i bättre vilkor och utan egen förskyllan bragts till den nödvändighet att taga sin tillflykt till hospitalets afdelning för gamla svaga personer. De äro der sammarblandade med ett betydligt antal individer, hvilka genomgått lastens olika grader, dräggen af en stor stads befolkning. Man förstår lätt hvad följden måste bli af en sådan sammanblandning. Om de, hvilka utan egen skuld kommit på dylika ställen, i det de t. ex. blifvit satta tillbaka genom sjukdom eller brist på arbete, vilja sträfva! att åter resa sig, tvingas de till daglig samvaro med en skara af samhällets afskum, och detta verkar naturligtvis mördande och deprimerande på alla goda föresatser, ja ger tillochmed som oftast den första anledningen till beträdande af brottets bana. Såsom sin första grundprincip, den, på hvilken all fattigsörsörjning! bör vara baserad, föreslår utskottet fördenskull en moralisk utsöndring, en åtskillnad mellan ,,värdiga och ovärdiga beköfrande. Men utskottet låter ej nöja sig härmed. I motsats mot det blandningssystem, som för närvarande gör sig gillande, föreslår det en bestämdt genomförd klassisikullon. Det vill icke endast en moralisk assöndring, utan framställer en stor rad benda förslag, afseende ett enklare och indamälsenligare ordnande af sattigväsendets stiftelser genom att ur dessa utsöndra alla de institutioner, som icke ha nåson gemenskap med stiltelsernas bestämmelse. Hurudant förhållandet för närvarande är, skola följande exempel visa. Il: Almindeligt IIOspital., en anstalt, som rymmer inemot 1,500 individer och hvars befolkning alltså är större än mången småstads, finnas, utom hospitalet med desssjuka, en stiftelse för gamla orkeslösa permer, en anstalt för vansinniga, en skola: idioter, en inrättning för konfirmerade i t i vp ÅD lickor, en dito sör konfirmerade gossar, m asyl för moraliskt förderfvade barn i och ännu flera inrättningar! Det är ett complett ,,tohu wabohu. I ett arbetshus!: inner man både en stiftelse för gamla örkeslösa personer, en uppsostringsanstalt ör konfirmerade gossar, som äro utan sysselsättning, och — en sattigskola! Hur hakvändt detta är lärer enhvar kunna nse, och det hörer ej till utskottets min-s ta förtjenster att hafva tagit fasta påf, dassifikationssystemet och framställt betämda förslag om assöndringen af de olikafl dasser, hvilka utgöra befolkningen i sat-I igväsendets stiftelser, samt dessas använlande hvar till sitt bruk. j Härifrån komma vi lätt till den tredjesl usvudprincipen, hvilken utskottet uppstiillt e ch som likaledes står i skarp motsatsI not de principer, hvilka den nuvarande attigvården följer. I det denna hyllars aserneringssystemet, söker den samla och 1